Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Catharina Stenbock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på besök – hon uppletades snart af den
förälskade monarken och måste uthärda hans
smekningar.
Ännu hägrade dock hoppet för henne om
befrielse från hvad hon med skäl kallade sitt
olycksöde; ty Catharina var den för knappt ett
år sedan aflidna drottningens köttsliga systerdotter
och på grund af denna nära skyldskap satte
presterna sig allvarsamt emot den tillämnade
förmälningen. De stredo länge härom med kungen
och Catharina bad innerligen till Gud, att de
andlige måtte segra. Men det ingick ej i
Försynens beslut, att hon skulle få blifva lycklig med
den hennes hela hjerta tillhörde; hon var dömd
att vid den gamle kungens sida förnöta sin
skönaste ungdom, samt att sedan under ett långt
och ensamt enkestånd bevittna de många och
förfärliga skakningarne inom hennes fosterland.
Med den kraft att genomdrifva sin vilja, som
var Gustaf egen, genomdref han den äfven nu.
Skada blott, att det denna gången ej var något
godt, ädelt och klokt, som han ville. Ty ingen
gillade hans handling, att med våld rycka en
flicka från dess trolofvade, och det redan nu,
då hans enklingsår knappt var ute. Hans förra
handling af samma art hade någorlunda kunnat
ursäktas, ty då kunde han ännu med sin kärlek
lyckliggöra en maka; men nu – omgifven af nio
barn, af hvilka ett var äldre, somliga vid samma
ålder som den unga styfmodern – andra,
deremot, så späda, att de fordrade den ömmaste
modersvård – nej, det var för illa, och den
dittills så store, vise, älskade – ja, afgudade
kungen ådrog sig derigenom mycket tadel. – Också
kastar denna handling en skugga öfver hans
eljest så klarstrålande bild.
Att Gustaf vid sin förra gemåls, Margarethas,
sida blifvit gammal märkte ingen; ty han var
alltid, då han omgafs af sina blomstrande barn, så
glad och lycklig. Hans ögon strålade, hans gestalt
var rak och stolt, bröstet högt och skuldrorna
oböjda. Han bar hufvudet högt och vårdade
med den hos honom kända behagsjukan sitt ovanligt
vackra skägg, som i rika, krusiga vågor svallade
ned öfver bröstet. – Men han blef vid den
tillbedda makans död liksom genom ett trollslag
förändrad. Skuldrorna blefvo något böjda,
bröstet synbarligen insjunket, ögonen hade förlorat
mycket af sin glans och hår och skägg hade blifvit
jemngrått, i stället att hittills hafva visat blott
en och annan silfverstrimma. Från en åldrig
man hade Gustaf med ens blifvit en gubbe, och
den dåraktiga kärlek, som nu kommit öfver
honom, lik en själssjukdom, var derföre så mycket
mera beklaglig. Folket ömkade sig med skäl
öfver den nyutspruckna rosen, som sålunda skulle
sättas “i vinterns barm“; ty sexton år och
sextiotvå utgör dock ett förfärligt missförhållande.
Sjelf måtte Gustaf hafva funnit detta efteråt,
sedan det emellertid var för sent. Detta bevisas
bäst af den förordning mot äktenskap mellan
personer af allt för olika ålder, som han ungefär ett
år efter sitt giftermål med Catharina lät utfärda.
Sjelf hyste han säkert ett stort deltagande för
den stackars flickan, hvars för en annan lågande
hjerta han våldsamt lagt vid sitt eget oroliga och
sorguppfyllda och som han upphöjt på en stormig
thron, att der förtvina, oförstådd och ensam.
Ty ensam var Catharina nu: styfbarnen älskade
henne icke, utan röjde tvärtom vid alla tillfällen
sin harm öfver den respekt de nödgades visa den
fordna adelsjungfrun, som förr fått krusa för dem,
och Catharinas föräldrar och syskon voro nu
hennes undersåter.
Märkligt är ock det yttrande hon en gång
hade i sömnen, under det hon slumrade vid
sidan af konungen, som för sina många och stora
bekymmer hade svårt att sofva, detta yttrande,
som till efterverlden öfvergått, upptecknadt af
hvarje historieskrifvare: “Konung Gustaf håller
jag mycket kär, men Roosen förgäter jag aldrig.“
Emellertid är det dock kändt, att drottning
Catharina, med sin förträffliga mosters exempel
för ögonen, uppbjöd allt, för att visa sig värdig
sin höga plats och för att, äfven hon, så vidt
möjligt var, förljufva konungens dagar. Med den
kärleksfullaste dotters omsorg vårdade hon
honom i sjukdomens och tröstade honom i sorgens
dagar. Hon delade häruti alla omsorger med
prinsessorna, hans döttrar, hvilka ock derföre
slutligen glömde sin ovilja emot henne och började
anse henne som en vän, en syster, hvilket hon
ock i sjelfva verket var och förblef. För de
yngre barnen var hon dock alltid en öm och kär
moder, och den sedermera så bistre Carl IX,
hvilken vid faderns förmälning med Catharina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
