- Project Runeberg -  Anteckningar om svenska qvinnor /
81

(1864-1866) [MARC] Author: Wilhelmina Stålberg, P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Catharina Jagellonica

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att med honom dela väldet, så snart Erik vore
undanröjd; men höll ej detta löfte ... ville ej
ens höra omtalas, att han någonsin gifvit det,
en trolöshet, hvaröfver hertig Carl vredgades, så
att nu dessa två bröder förblefvo i många år
oeniga.

Så blef nu Catharina Jagellonica, i stället
för en fånge på Gripsholms slott, Sveriges
drottning och kröntes, tillika med sin gemål, i
Upsala d. 20 Juli 1569; hvaremot den från thronen
störtade Erik nu, i sin ordning, var en fånge.

Om Catharina, Johan III:s gemål, talas egentligen
ingenting annat än godt. Hon var alltid
en öm, trogen och kärleksfull maka och en
förträfflig mor, heter det. Men hon var tillika en
bland de ifrigaste katholiker, och hennes stora
välde öfver den svage Johan hade derföre ett
på hela riket olycksbringande inflytande. – Vi
säga med flit svage; ty Johans karakter, ehuru
grym, var tillika svag och vacklande. För sin
gemål var han särdeles eftergifven, och då hon
sökte öfvertyga honom om, att prins Sigismund
borde i katholska religionen uppfostras, för att
såmedelst hafva utsigt, att på polska thronen en
gång efterträda sin morfader, lät Johan dertill
öfvertala sig; ej heller lade han sig det ringaste
emot, att Catharina i sina fäders lära lät undervisa
prinsessan Anna, en sednare dotter, född
efter det kungliga parets uppstigande på thronen,
sedan Isabella aflidit helt späd.

Men det var icke nog dermed, utan drottningen
arbetade äfven ganska ifrigt på, att göra
Johan sjelf till katholik, något, hvari hon tidtals
hade allt hopp att lyckas, hvaremot detta hopp
en annan gång kunde betraktas såsom alldeles
felslaget. Johan vacklade, som man vet, på det
fegaste sätt, mellan de båda troslärorna, men
syntes dock mest böjd för att öfvergå till sin
gemåls, något, som ej kunde annat än både härma
och bedröfva svenska folket, detta folk, som ännu
hade i friskt minne hvad Johans store fader
hade gjort för den renare lärans införande, hvilka
strider han dervid haft att bekämpa, hvilka
faror han derför underkastat sig, samt huru många
tusen välsignelser han derför hade skördat.
– Och nu skulle sonen – hans mest älskade
son
, ej bättre hålla hans minne i helgd!

Drottning Catharina var derföre, oaktadt alla
sina stora och många dygder, långt ifrån
värderad och älskad så, som hon förtjenade. Hon
var en god drottning, som spridde välgerningar
och i tysthet, utan allt prål, verkade mycket godt;
dertill var hon skonsam mot andra och sträng
mot sig sjelf, något som efterverlden tacksamt
erkänt, om ock samtiden, partisk mot hennes
religion, icke ville göra det. Ingen må dock
förtänka henne, att hon var trogen den lära och
tillgifven den tro, hvari hon blifvit uppfödd; det
är blott det ifriga proselytmakeriet, som ingen
kan gilla och hvarmed hon gjorde sig förhatlig,
hon, som dock hade kunnat vara så älskad, så
uppburen af nationens tacksamhet och vördnad.

Ändtligen sjuknade drottningen, i en svår
och långvarig sjukdom, och läkarne hade
förkunnat, att der fanns intet hopp om hennes
vederfående. Den fromma qvinnan var beredd att
dö och undergifven Försynens vilja, samt
förtröstande på Hans nåd; det enda, som väckte
hennes oro och gjorde det annalkande slutet
förskräckligt för henne, var tanken på skärselden,
som, enligt katholikernas tro, hvarje afliden
menniskas själ har att genomgå, innan den kan
komma i gemenskap med Gud, Frälsaren, Hans
heliga moder och hela den oräkneliga
helgonskaran.

Hennes dotter, prinsessan Anna, inträdde en
dag i sjukrummet till sin mor, som just då var
inbegripen i ett lifligt samtal med sin bigtfader,
jesuiten Warsewitz, hvilken satt bredvid sängen,
till hälften dold af det gröna sidenomhänget.
Anna hade inträdt helt sakta, så att hvarken
bigtfadern eller patienten märkte det. Hon ställde
sig, för att icke störa dem, bakom sängen, der
hon kunde höra allt hvad som sades, icke i
någon tadelvärd afsigt att lyssna, utan derföre att
hon, ängslig som hon var öfver den slutliga
utgången af moderns sjukdom, gerna ville veta,
om drottningen sjelf hyste något hopp om sitt
vederfående, ty prinsessan visste ej hvad läkaren
hade sagt.

Den unga prinsessan hörde sålunda mången
fråga och månget svar, hvarunder drottningen,
plågad af sin sjukdoms vånda, sade sig ännu
mer än den frukta det öde, som i en annan verld
möjligen kunde träffa henne, för hennes synders
skull.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:41:32 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sqvinnor/0101.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free