Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Catharina I, kejsarinna af Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förlopp återkom, samt af sin då högt uppsatta
hustru erhöll ett lifstids-underhåll. Hennes egna
öden äro emellertid efter denna period ej mer
något tvifvel underkastade.
År 1702 intogo ryssarne Marienburg och bland
de fångar, som vid detta tillfälle blefvo segrarens
byte, var äfven Catharina, hvilken qvarstannat i
prosten Glücks hus, sedan hon så oförmodadt
blifvit enka. Kommenderande generalen Bauer
intogs af den unga, täcka flickan, och hon följde
honom någon tid, till dess furst Mentschikoff fick
se henne, förälskade sig i henne och förmådde
hennes hittills varande egare att afstå henne åt
honom. Alldeles samma uppträde förnyades
följande året, då den mäktige Mentschikoff måste
afträda henne åt en ännu mäktigare, czar Peter.
Detta skedde år 1704. Peter upptäckte snart
hos sin älskarinna egenskaper, sällsyntare och
för honom af större värde, än den förgängliga
skönheten. Han fann nemligen hos henne ett
mer än vanligt förstånd, rådighet och skarpsynthet;
hon blef hans vän och förtrogna, åtföljde
honom öfverallt och tillvann sig dagligen allt
mer och mer hans ynnest. Då Peter vid Pruth
befann sig i den brydsammaste belägenhet, som
någonsin träffade honom, på alla sidor
kringstängd af turkarne, hvilkas byte han och hans
här ovilkorligen måste blifva, om ingen utomordentlig
hjelp mellankom, var det Catharina, som
blef hans skyddsengel. Hon samlade alla
penningar hon kunde öfverkomma, jemte alla sina
dyrbarheter, och skickade dem till stor-vizirn att
understödja de fredsförslag, som skulle göras
honom. Den snåle turken kunde ej motstå denna
talisman. Bländad af dess glans förglömde han
sin pligt, uppoffrade sin monarks intressen och
afslöt med Peter en fred, som förskaffade sultan
nästan inga fördelar och hans bundsförvandt Carl
endast det gäckande vilkor, att, om han åter
ville begifva sig hem, lofvade honom czaren fri
resa genom sina stater och att med honom ingå
fred – – i fall man kunde bli ense om vilkoren!
Peter var räddad och Rysslands framtid,
ty om denna var här verkligen fråga, betryggad.
Såsom ett bevis på sin erkänsla mot sin räddarinna
lät Peter, efter återkomsten till sin nya
hufvudstad, Petersburg, den 2 Mars 1712
offentliggöra sin förmälning med henne, hvilken redan
året förut skall i hemlighet försiggått i Jaworow
i Polen. Af detta äktenskap föddes 7 barn, och
deribland det äldsta af dem, Anna, som blef
stammoder för det nu regerande kejserliga Romanowska
huset. Peter afled den 8 Februari 1725.
Föregående året hade han högtidligen låtit kröna
sin gemål i Moskwa, hvarvid han sjelf satte
kronan på hennes hufvud. Hon omfattade i detta
ögonblick hans knä och kysste det. Kejsaren
upplyfte henne och slöt henne i sina armar.
Det är sannolikt, att Peter verkligen ärnade
äfven åt henne uppdraga regeringen efter sin död,
men visst är att han, när denna inträffade,
ingenting förordnat härom. De ryska aristokraterne,
som hatade hans regering, hans gunstling
Mentschikoff och de många nya inrättningar han
stiftat, trodde ögonblicket nu vara gynnande att
återföra allt till det gamla, och hade derföre
uppgjort en plan, att utropa Peters nioårige sonson
till regent, skicka hans enka i ett kloster, den
afskydde gunstlingen till Siberien och sjelfva
bemäktiga sig styrelsen under minderårigheten. –
Mentschikoff, som alltid bibehöll sin inflytelse på
Catharina, hvilken i honom såg upphofvet till
sin lycka, förekom dem likväl. Han lät utdela
penningar åt garderna, hvilka redan förut hyste
mycken tillgifvenhet för Catharina, som följt dem
i flera fälttåg och vårdat många af soldaterna på
deras sjukläger, samt förmådde dem att utropa
henne för kejsarinna. Magnaterne vågade ej
sätta sig häremot, och hon hyllades verkligen
till det stora ryska rikets regentinna. Hon
visade sig också icke ovärdig en sådan ära, förde
styrelsen med lika mycken mildhet som kraft,
bibehöll och fullföljde Peters skapelser, förstärkte
armén och flottan, återkallade många till Siberien
förviste, lät nedtaga de galgar, som voro
uppresta kring Petersburg, begrafva flere af de
afrättade, hvilkas lik ännu lågo qvar på platsen,
och, hvad som mest hedrar henne, uppförde sig
som en moder för Peters sonson, hvilken hon
utnämnde till sin efterträdare, utan att af
moderskärleken låta förleda sig att härtill utse
något af sina egna barn. Hennes regering blef
likväl icke långvarig, och detta var kanhända
det sista prof på lyckans ynnest, ty sannolikt
hade hon icke länge kunnat bibehålla sig på
thronen emot de stores afund, hvilka om henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
