- Project Runeberg -  Anteckningar om svenska qvinnor /
86

(1864-1866) [MARC] Author: Wilhelmina Stålberg, P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cecilia Wasa

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ostfriesland räckte i flera månader. Fest följde på
fest: den ena glada tillställningen följde på den
andra; – det var, som om det svenska hofvet
hade varit betaget af ett slags yrsel.

Många unga och sköna damer funnos vid
Gustafs hof, men stjernan bland dem alla var
den blonda, blåögda, smärta Cecilia, sin fars
ögonfägnad och stolthet, hans mest älskade, hans
afgudade, förklemade dotter. Naturen tycktes på
henne hafva slösat allt hvad som kan göra ett
menniskobarn lyckligt, beundradt och –
afundadt. Hon kallades, säger den gamla krönikan,
“den skönaste af sitt kön“. Till hennes lof strängade
skalderna sina harpor, för hennes fot ströddes
hyllningens mest yppiga blommor, för henne
tändes det fina smickrets mest berusande rökverk.

Den sediga och förståndiga prinsessan
Catharinas brudgum, grefve Edzard af Ostfriesland,
var, då han hitkom för att fira sin förmälning,
åtföljd af sin yngre broder, grefve Johan, en
prins med de rikaste naturgåfvor och de mest
lysande företräden. Han syntes liksom skapad
för Cecilia och så väl vid hofvet, som annorstädes
inom riket, gissades och hviskades, att de
skulle bli ett par. De uppsökte ständigt
hvarandra, dansade ofta tillsammans och älskade
hvarandra ömsesidigt, med en ungdomlig häftighet,
som de ej ens brydde sig om att förhemliga;
ty de voro båda lika lättsinniga och tanklösa,
som de voro lika i skönhet och snille, i känslor
och tycken, samt i ålder: han tjugotvå, hon knappast
nitton år.

Ändtligen nalkades den dag, då de nyförmälda
skulle lemna Sverige och Cecilia, liksom
vaknad ur en dröm, började att deröfver bittert
sörja. Hon skyllde på den djupa bedröfvelsen
öfver, att nödgas skiljas från sin mest älskade
syster och förtroligaste vän Catharina, men der
låg allt också en annan och kanske ändå djupare
sorg till grund för hennes många tårar.

Då väcktes hos prinsessan Catharina den
olyckliga idén, att bedja gamle kung Gustaf, att,
till förlängande af systrarnas sammanvaro, Cecilia
skulle få åtfölja de nyförmälda på resan,
hvarunder de skulle komma att gästa i många
af de förnämsta adelsgårdarne. – Den eljest så
vise och klarseende Gustaf hade ingenting märkt,
anade ingenting och – gaf sitt samtycke.

De reste således: grefve Edzard med sin
unga gemål, sin bror, sina från Ostfriesland
medförda herrar, de damer och herrar, som voro
utsedda, att till hennes nya fosterland beledsaga
prinsessan Catharina, samt prinsessan Cecilia,
kronprinsen Erik och hertig Magnus, jemte ett
urval af personer från deras hof och bland
deras uppvaktning. Äfven ett stort antal tjenare
och tjenarinnor medföljde. Resetåget var således
både lysande och talrikt.

Man vet, att Wasahuset var beslägtadt med
en hel hop familjer af Sveriges då så furstligt
rika och mäktiga adel, och hos alla dessa, äfvensom
hos alla andra, hvilka bodde nära den väg
resetåget tog, och som egde nog rang och
anseende, för att kunna inbjuda dem, skulle de
rasta och gästa. Först en hel månad efter det de
lemnade Stockholm anlände de till Wadstena
slott, hvars egare, hertig Magnus, hade förbehållit
sig att under någon tid få vara deras värd.
– Vi närma oss här till den sorgliga händelse,
som gjorde ett så tvärt, för att icke säga snöpligt
slut på all glädje.

Johans och Cecilias kärlek hade tilltagit i
häftighet; den höll sig, beklagligen, icke längre
inom gränsorna för det tillbörliga. Icke nöjda
med, att hela dagen stundligen se och språka
med hvarandra, tillställde de äfven nattliga
möten. – Soldaterna, som gingo vakt omkring
slottet, sågo, en och annan gång, en karl smyga på
en stege upp till prinsessan Cecilias fönster, och
det under det aldra djupaste mörkret. De
berättade detta för hvarandra, och då vakten ofta
ombyttes var det alltför många, som fingo se
den smygande skepnaden.

Ryktet härom kom kring hela den lilla staden
Wadstena och så slutligen för den obetänksamme
och uppbrusande prins Eriks öron. Ursinnig
öfver sin systers kränkta ära andades han
idel hämnd mot hennes förförare och betänkte
icke, att just denna hämnd skulle göra saken
ohjelplig. Han gick till råds med sin halfbroder,
den sjuttonårige Magnus, hvilken, obeslutsam
och tafatt, som han alltid var, utgjorde långt
ifrån någon passande rådgifvare. Åt sin syster
Catharina sade de ingenting: hon, den förnuftiga och
sansade, hade kanske kunnat från de olyckliga
älskande afvända den dem hotande störtskuren.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:41:32 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sqvinnor/0106.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free