- Project Runeberg -  Anteckningar om svenska qvinnor /
87

(1864-1866) [MARC] Author: Wilhelmina Stålberg, P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cecilia Wasa

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


En natt, snart derefter, var den fatala stegen
åter utanför prinsessans fönster: den borttogs,
på Eriks befallning, och han ville sjelf rusa
in i rummet, för att öfverraska de brottsliga.
Men, som hans oräsonliga häftighet redan då
var känd, fruktade hans omgifning, att ett mord
– kanske två – här kunde bli begånget, och
öfvertalade honom att låta någon annan i stället
inträda. – Det var Carl de Mornay, som, i
spetsen för några andra herrar, bröt upp dörren
till rummet, störtade in, tog den stackars unge
prinsen och släpade honom ut till kronprinsen,
hvilken befallde, att han skulle genast nedföras
i slottets djupaste fängelsehvalf. Dagen derpå
hade Erik den med grymhet förenade galenskapen,
att skicka Johan af Ostfriesland fängslad
genom hela landet, upp till Stockholm, till den
gamle konung Gustaf. Fångbevakningen
medförde äfven en skriftlig berättelse om hela
förloppet.

Cecilia blef icke fängslad och intet kroppsligt
ondt tillfogades henne; men det straff, som
drabbade henne, måtte dock hafva varit ganska
hårdt, nemligen brödernas föraktfulla förebråelser,
systrarnas tårar, hoffolkets tvätydiga miner
och – värst af allt – den hjertslitande synen,
att se tårar från den store, ädle, mot grafven
böjde faderns ögon trilla ned i hans snöhvita
skägg, tårar, dem hon visste sig hafva genom
sitt lättsinne utpressat. Dessutom var hon ju
brännmärkt inför hela Europa, ty vidt omkring
flög ryktet om den skandalösa händelsen. –
Och då man härtill fogar den ångest hon måste
utstå för honom, som hon kär hade, så tycks
det väl, att allt detta sammanlagdt bordt för
framtiden göra henne klok och förnuftig.

Catharina och Edzard, utom sig af bestörtning
och förtviflan öfver hvad som händt,
fortsatte icke sin resa, utan vände om från
Wadstena, för att åter begifva sig till Stockholm.
Deras afsigt var, att hos kung Gustaf anhålla
om tillgift för Johan och få honom med sig hem
till hans mor, hvars afgud han var. Deras resa
hejdades dock, mot förmodan, vid Westerås, der
de på den gamle kungens befallning blefvo
insatte, att tills vidare på slottet förvaras.

Det unga fursteparet kunde icke nog förvånas
öfver denna medfart. Hvad hade de väl
gjort, för att förtjena den? – Deras fängelsetid
blef dock icke lång; ty snart fann väl den
vredgade kungen, att icke de hade någon del i
olyckan.

Fåfänga voro bådas knäfall och böner om
nåd för den unge prinsen. Gustaf var och
förblef obeveklig. Han sade sig vara trefaldt
förolämpad: såsom far, såsom konung och såsom
värd. Det var fråga om att till lifvet straffa den
brottslige prinsen.

Men nu vaknade i Eriks bröst en bitter,
ehuru alltför sen ånger öfver hans olycksaliga
förhastande. Han insåg ändtligen hur grymt han
handlat, då han öfverantvardat en ung, älskvärd,
hoppfull och till all jordisk lycka ämnad fursteson
åt en grym och skändlig död, för något, som
visserligen var ett brott, men som af Johans
ungdom och af lättsinnet hos hans kärleks föremål
dock till en stor del borde kunna ursäktas.

Värst af allt var, att Erik hade genom sin
obetänksamhet så ohjelpligen förstört sin sköna
systers rykte, denna Cecilias, för hvilken han
hittills varit så svag, ty henne älskade han mer,
än någon af de andra syskonen. – Till upphjelpande
af all denna villervalla tillgrep nu
thronarfvingen ett medel, som af både samtid och
efterverld blifvit betraktadt såsom skäligen
enfaldigt. Han lät nemligen, så väl muntligen som
skriftligen, utsprida, att prinsen af Ostfriesland
hade gjort sina nattliga besök icke hos prinsessan,
utan hos någon af kammarjungfrurna. Äfven
lät han öfver sin syster slå en skådepenning,
som på åtsidan hade hennes bröstbild och på
frånsidan Susanna i badet, hvilket skulle betyda
så mycket som att Cecilia var, i likhet med
denna Bibelns skönhet, oskyldigt förtalad. – Till
yttermera visso utgick från regeringen ett bud,
att den, eller de, som med ringaste ord af klander
eller vanvördnad förolämpade den oskyldigt
belackade konungadottern, hvilken var ren som
snö, skulle straffas med fängelse, eller böter,
alltefter beskaffenheten af de fällda yttrandena. –
Gamla handlingar finnas ännu, som utvisa, ej
blott, att en sådan förordning blifvit utfärdad,
utan ock att den blifvit på åtskilliga personer
tillämpad.

Emellertid hade Johans moder, enkegrefvinnan
af Ostfriesland, förtviflad öfver sin mest

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:21:01 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sqvinnor/0107.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free