Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cecilia Wasa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
älskade sons olycka och den fara till lifvet, som
hotade honom, icke blott sjelf skrifvit till konung
Gustaf af Sverige, utan äfven uppmanat en hop
tyska furstar att skrifva och lägga sig ut för
Johan. Den gamle Wasa, bevekt af dessa böner,
kanske ock sjelf utledsen på hela affärn, sade
sig vara långt ifrån att vilja utgjuta den tyske
prinsens unga blod. Han släppte honom således
ut ur fängelset, med tillsägelse att genast resa,
en tillsägelse, som Johan ej lät två gånger för
sig upprepa.
Historien berättar, i sammanhang härmed,
att grefve Johan af Ostfriesland aldrig förmälde
sig, att han, alltifrån den olycksaliga bröllopsfärden,
aldrig kunde fördraga åsynen af qvinnor,
att han förde ett från hela verlden afsöndradt
lif, egnadt åt idel välgerningar mot fattiga och
olyckliga.
Ett knappt år efter det så olyckligt minnesvärda
bröllopet afled konung Gustaf. Den gamle
monarken, förut tillräckligt nedtyngd, både af
regeringsbördor och familjesorger, kunde ej
uthärda att se sin glänsande Wasasköld inför samtid
och efterverld fläckad, och det genom hans
i alla hänseenden så rikt begåfvade dotter. Denna
stöt var det, som lade honom i grafven.
I fem år efter den ledsamma katastrofen
vistades Cecilia vid svenska hofvet, de fyra
sednare vid Eriks lysande hof, då storfursten af
Ryssland friade till henne, men fick afslag,
hvarefter hon – ännu icke mer än tjugofyra år
gammal – år 1564 förmäldes med Christopher,
hertig af Baden-Rodemachern, som i flera år varit
i svensk tjenst och hade full reda på hela historien,
men traktade efter Cecilias rika hemgift;
ty gamle Göstaf hade, som hvar man vet, samlat
mycket penningar. – Detta äktenskap blef
olyckligt, emedan Cecilia var oförbätterlig. Hon
förstörde på ständiga resor sin medförda rika
brudskatt, samlade vanära öfver sin gemål,
genom sitt mer än lättsinniga uppförande, och
ruinerade honom genom sitt slöseri. Icke en gång
moderskänslan kunde förbättra denna dåliga qvinna:
hon hade fyra söner, men brydde sig alls
icke om dem.
Efter elfva års olyckligt äktenskap dog
ändtligen den af ständig sorg och grämelse nedtyngde
hertig Christopher. Då voro, tyckte Cecilia, alla
tvångets band lösta; men också voro husets alla
tillgångar tömda. Hon påfann då den idén, att
öfvergå till katholska läran, för att ställa sig in
hos sin broder Johan, som då redan var kung i
Sverige och som också ganska riktigt åt henne
anslog ett efter hennes rang passande underhåll.
– Hennes slöseri och dålighet i öfrigt kände
dock inga gränsor: långt ifrån att bibehålla en
furstinnas – icke ens en adelsdams anseende –
nedsjönk hon gradvis ända till dräggen af
samhället.
Hvem som tog vård om hennes arma barn
är ej bekant, endast det, att de blefvo allesammans
olyckliga. Den äldste, Edward, skildras
som en ytterst lastbar och utsväfvande yngling,
hvilken slutade sin syndiga lefnad genom att
under fullt rus falla baklänges utför en trappa och
bryta nacken af sig. Den andre, Christopher, var,
säger historien, både halt och blind och hade
väl behöft en moders vård och tröst – hans
öden känner man icke. – Den tredje hette
Philip. – Om honom förtäljes, att han hade en
beständigt orolig lefnad, men ingenting vidare.
Att de unga furstarne blifvit uppfostrade
efter sin rang och bibehållna vid sin värdighet
bevisas dock bäst deraf, att Cecilia Wasa uppgifves
såsom stammoder för tvänne badiska furstelinier:
Baden-Baden och Baden-Rodemachern.
Det är med en ofrivillig rysning man läser
om Cecilias fjerde och yngste son Johan Carl,
så uppkallad efter två sina morbröder; huru han,
tjugotre år gammal och då blefven maltheserriddare,
kom resande till Antwerpen och der träffade
sin mor, som han på många år ej hört af.
Cecilia var då femtiofyra år gammal, men hade
ännu icke öfvergifvit sin skamliga, föraktliga
lefnad, som nu var hennes födkrok. Den unge
fursten anmälde sig hos magistraten såsom varande
nog olycklig, att ha denna förkastliga qvinna till
moder, samt bad om tillåtelse att få taga vård
om henne, hvilket icke heller vägrades honom.
Så till vida var allt bra. Men då Johan Carl
skulle föra henne ut från det ohyggliga näste,
som nu var hennes hem, hade han den oförlåtliga
grymheten, att slå och sparka henne. Han
grep tag i hennes fordom beundrade och
besjungna, nu något grånade blonda hår, snodde
det om sin hand och släpade sålunda den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
