Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Christina af Holstein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Södermanland. Hon var då endast nitton år
gammal, men allsicke vacker; tvärtom påstås hon
hafva varit ganska fattig på qvinliga behag,
äfvensom på qvinlig ömhet och böjlighet i
karakteren, så att hon i allt utgjorde en motsats till
sin älskvärda, tjusande företräderska Maria af
Pfalz.
Christina var lång, mager, groflemmad och
knotig, så att hennes figur mera liknade en mans,
än en qvinnas; men hon var starkt byggd och
stark till helsan, samt outtröttlig, i fråga om
strapatser och umbäranden, hvilket bäst
bevisades deraf, att hon följde sin gemål på resor,
äfven på ett par af hans fälttåg. Det var under
ett sådant, som hon i staden Reval – ehuru
nästan i ett läger – födde sin andra son Carl
Philip. Det säges om henne, att hon skydde
hvarken "krigets fasor, eller årstidens
besvärligheter", och det synes väl ock, då man läser om
den djerfva resa, som hon gjorde från Estland
till Åbo, tagande vägen genom Österbotten och
medhafvande sin lille son, då endast några
veckor gammal. Och då man besinnar, att det var
under brinnande krig och att det var deri 1
December, som hon anträdde resan, så tycker
man nästan, att det låter otroligt. Häfden –
den omutliga – får man dock ej beskylla för
osanning.
Christina hade förut varit förlofvad med
brorsonen, innan hon blef farbroderns brud; hon var
då i sin aldraförsta ungdom. Sigismund och hon
hade till och med vexlat porträtter; men sedan
hade han besinnat sig och brutit förbindelsen,
något, som den svikna bruden aldrig kunde
förlåta honom. Det säges, att hon af hat och
hämndkänsla snarare uppeggade Carl mot sin
kunglige brorson, än hon sökte blidka honom;
men sådant är dock icke fullt bevisadt. Carl
behöfde, minsann, icke många eggelser och
tillhviskningar, för att vidhålla sitt sträfvande efter
kronan, alltifrån ungdomen och intill långt
framskriden ålder.
Carl hade icke rådfrågat sitt hjerta, då han
valde Christina af Holstein till sin andra gemål;
ej heller hade "ögonens begärelse" någon del i
detta val. Det måtte endast hafva varit
politiken, som dervid höjde sin röst. Emellertid hörde
man på många år aldrig, att han ångrade sig,
eller var missnöjd, fastän – man visste det
alltför väl – Marias bild ständigt kringsväfvade
honom, såsom ett minne från hans yngre dagar.
Christina passade honom icke illa; deras lynnen
sammanstämde och hon höll af honom, på sitt
sätt. Den veka lilja han förr slutit till sitt hjerta
hade genom sin sjuklighet förorsakat honom
mycket bekymmer och en ständig fruktan, att engeln
skulle utveckla sina vingar och sväfva ifrån
honom till himlen. Christinas jemna och starka
helsa ingaf honom deremot ingen oro. "Hon är
en qvinna, som håller att taga uti", plägade han
skämtande säga, och han tyckte icke illa om
hennes raskhet, äfvensom han i många fall hade
hjelp af hennes ljusa och kloka hufvud.
När hon födde honom den förste sonen, den
så mycket efterlängtade arfvingen till hans namn
och till den thron han hoppades få bekläda, blef
hon honom ganska kär, och ej mindre, då hon,
fem år derefter, skänkte honom ännu en son.
En stor triumf firade Christina, då hon
tilllika med sin gemål, hvilken nu ändtligen nått
sin ifrigaste önskans uppfyllande, kröntes i
Upsala 1607, i Februari månad. Om den oerhörda
ståt, som dervid utvecklades, kan man få läsa i
Fryxells Berättelser ur Svenska historien.
Utrymmet tillåter oss ej, att deraf göra något utdrag,
ehuru sådant ej kunde vara utan intresse.
Gustaf Wasa hade låtit kalla sig Hans
kungliga Nåde, det var Erik XIV, som först uppfann
titeln af Kunglig Majestät, Johan, åter, och
dennes son Sigismund, hade låtit betitla sig Hans
kungliga Värde, men Carl återupptog
benämningen <i>Majestät</I>, hvilken sedan bibehållit sig,
alltintill våra dagar. Denna titel egnades nu äfven
drottningarna; Christina, Carls gemål, var den
första drottning som bar den och hon var ej
litet stolt deröfver.
Då konungen, efter urgammal sed, red sin
Eriksgata var drottning Christina med, såsom
vid alla möjliga tillfällen, då hon blott kunde
det. Det såg ut, som om de haft svårt att lefva
hvarandra förutan.
Under konungens fälttåg i Liffland förde
Christina regeringen med största klokhet, och efter
hans död förordnades hon att under
kronprinsen Gustaf Adolfs minderårighet ensam förestå
förmyndarregeringen, hvilken dock ej blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
