Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Christina af Holstein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
särdeles lång, då man vet, att Gustaf Adolf
förklarades myndig långt före den för kungliga prinsar
vanliga myndighetsåldern.
Christina hade ett kallt, hårdt och befallande
utseende och sådan var ock, i sjelfva verket,
hennes karakter. Hon höll sträng tukt inom sitt
hof och der var stelt, öfver all måtta. Det
värsta af allt var hennes girighet, som utgjorde det
mörkaste draget hos henne, och som gick ända
till ytterlighet. Historien vet omtala huru hon
aldrig unnade sina hofjungfrur, eller hoffröknar
– såsom de väl då började kallas – ett
ögonblicks ro för arbeten, som de måste förfärdiga,
samt huru hon med alnen utmätte sytråden åt
dem, då hon påstod, att de slösade dermed och
afryckte för många ändar. De stackars flickorna
företogo sig derefter att äta upp de trådar, som
de haft det missödet att rycka af, så att
drottningen ej måtte få se dem.
Hon var således icke älskad af sin
omgifning, utan alldeles tvärtom; lika så af folket var
hon mer hatad än älskad. Ty man sporde
aldrig, att hon fällde förböner för någon olycklig
och hennes fiender gåfvo henne titeln af "den
förbannade holsteinska nattpredikanten", emedan
hon, så snart hon fick kungen för sig sjelf,
påstods uppegga honom till än ytterligare
grymheter, än dem hans egen vrede och
herrsklystnad förestafvade honom. Man ville äfven påstå,
att hon oupphörligen plågade hertigen med sitt
kält, att han för all del måtte så laga, att han
en gång blefve konung, hvarför man om henne
sade, att "hon var den Eva, som först lockade sin
man att bita i riksäpplet." Dock – såsom redan
är nämndt – dertill behöfdes ingen lockelse,
och Carl skulle nog, henne förutan, med samma
ifver fullföljt detta mål.
Så lefde då dessa höga makar ganska
lyckligt tillsammans, särdeles under de första åren
af deras äktenskap, och skäligen lugnt äfven
sedan kungen började bli temligen gammal och
följaktligen mera knarrig; men under danska
kriget skall stor missämja hafva mellan dem
uppstått, derföre att drottningen, alldeles mot sin
vana, visat sig medlidsam och började fälla
förböner för de danska fångarne. Carl, häftig,
brutal och lättretlig, som han alltid var, visade sig
nu, under de hopade bekymren och de tilltagande
ålderdomskrämporna, ändå mera svår till lynnet,
så att han utbröt i en störtflod af förebråelser
mot drottningen, den han misstänkte för danska
sympathier, ja, för att stå i hemligt förstånd med
fienden. Den hetsige och obetänksamme gubben
gick ända derhän, att han kallade sin gemål för
Jutekona, och då hon ej heller var bland de
blida, uppstod mellan dem en förfärlig ordstrid.
Från den dagen lefde de aldrig mer rätt lyckligt
tillsammans, nej, det berättas tvärtom, att det
goda förståndet aldrig, före konungens död,
fullkomligen återställdes.
Christinas våldsamma ingripande i Gustaf
Adolfs och hans ungdomsbruds ömsesidiga
kärleksförhållande är också nogsamt bekant. Den
sköna och milda Ebba Brahe, hvilken hon vid
sitt hof uppfostrat från det flickan var helt späd,
emedan riksdrotset Magnus Brahe tidigt förlorade
sin maka, denna unga adelsjungfru, ur en bland
landets yppersta ätter och som af naturen
blifvit rikligen begåfvad med alla de behag och
egenskaper, som kunde göra henne till en förträfflig
maka, unnade Christina icke den lyckan, att
förenas med Gustaf Adolf, ehuru de båda unga,
som uppvuxit och lekt tillsammans, älskade
hvarandra med den varmaste, innerligaste kärlek.
Man känner den dåliga roll hon spelade medelst
bortsnappandet af deras bref, samt huru hon
ändtligen tvang den stackars Ebba att under den
unge konungens frånvaro i kriget med blödande
hjerta räcka sin hand åt fältherrn grefve Jakob
De la Gardie. Det omtalas emellertid huru Ebba,
flera år efter sitt giftermål, skulle hafva på en
af fönsterrutorna i Stockholms slott med en
diamantring inristat följande rader:
Jag är förnöjd med lotten min
Och tackar Gud för nåden sin.
Enkedrottningen, som af en händelse fick se
denna vers, tog också en diamant och skref med
den följande vers, till svar på Ebba Brahes:
Det ena du vill,
Det andra du skall;
Det plär så gå till
I dylika fall.
Ett fel till, som drottning Christina hade,
och som för hela riket var ganska
bekymmersamt, var hennes partiska kärlek för den yngre
sonen Carl Philip. Hon hade, medan hon egde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
