- Project Runeberg -  Anteckningar om svenska qvinnor /
95

(1864-1866) [MARC] Author: Wilhelmina Stålberg, P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Christina, den store Gustaf Adolfs dotter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att för tredje gången hafva bragt en flicka till
verlden och som aldrig, under de första fyra
åren, kunde tåla den lilla Christina, fastän de
andra barnen voro döda och denna prinsessa
förblef det sista och enda. I sin egen historia,
eller sjelfbiografi, berättar Christina, att hon
varit, under de första månaderna af sitt lif, utsatt
för både många och svåra lifsfaror. Först skulle
en bjelke hafva lossnat ur taket i barnkammarn
och nedfallit helt tätt bredvid vaggan, dock utan
att skada den lilla, som, då hennes far fick
kunskap härom, genast måste bäras in till honom,
på det han skulle öfvertyga sig om, att hon var
oskadd. Ty han, den frejdstore konungen,
älskade sitt barn med den varmaste fadersömhet.
Christina vill liksom låta påskina, att bjelkens
nedfallande skulle varit ett mordförsök, äfvensom
det myckna skenbara slarf, som begicks med den
späda konungadottern, i det man flera gånger
lät henne falla i golfvet, hvaraf också härledde
sig, att hon hade den ena axeln något högre än
den andra, ett fel, som hon dock vid mognare
år förstod att genom klädseln dölja. Hon
beskyller dock ingen direkte för dessa nidingsdåd;
men det tros, att någon utländsk makt har haft
sin del deruti och mutat hennes amma och
sköterskor. Emellertid undgick hon lyckligen alla
faror och fick lefva, växa och mogna, för att
förvåna både samtid och efterverld.

Gustaf Adolf älskade sin späda dotter så
högt, att han hade svårt att länge vara henne
förutan, hvarför han tog henne med sig på
resor, för att beständigt hafva henne att jollra
med. Då hon ej var mer än två år gammal fick
hon åtfölja sin far till Kalmar. Kommendanten
derstädes lät fråga kungen, om man skulle våga
affyra kanonerna, ty den lilla prinsessan kunde
ju bli skrämd af deras dån. "Skjut!" sade
kungen. "Christina är min dotter och måste tidigt
vänja sig vid skott." Kanonsalfvan blef således
affyrad, och den lilla, i stället att bli rädd
derför, skrattade högt, klappade i händerna och gaf
alla tecken till förnöjelse öfver hvad hon hörde.

Då hon var fyra år gammal lemnade
hennes store fader fosterlandet, för att gå att strida
i Tyskland, till den förföljda protestantiska
religionens försvar. Före sin afresa ordnade han
dock allt inom riket, som om en inre röst
bestämdt hade sagt honom, att han aldrig skulle
dit återkomma. Bland annat tog han af råd och
ständer det löftet, att de skulle försvara hans
dotters rätt till thronen och laga att hon blefve
antagen till Sveriges drottning, i händelse af
hennes fars död. De lofvade detta med ed och
handslag, och de höllo det äfven.

Gustaf Adolfs afsked från sitt barn var det
mest rörande man kunde se. Han tog den lilla
prinsessan på sina armar, höll henne länge
sluten intill sig och – fällde tårar, han, hjelten,
segraren, den eljest så starke och oförfärade.

Efter faderns afresa grät Christina, under
flera dygn, grät både nätter och dagar, så, att
hennes omgifning nästan misströstade om att
kunna lugna henne. Det var mycket af ett
fyraårigt barn, att så kunna sörja, och äfven det
utvisade hennes stora förstånd, hvilket redan hade,
i många fall, så förvånande uppenbarat sig.

Då den sexåriga Christina sedan stod
faderlös, efter det den ovärderlige konungen hade,
såsom han sjelf säkerligen anat, stupat i striden,
hyllades hon allmänneligen till Sveriges
drottning, och den af hennes store fader redan
förordnade förmyndarregeringen – derifrån
drottningen, modern, var helt och hållet utesluten –
trädde genast i verksamhet.

Enligt Ziervogel skall, då riksens ständer
voro församlade på rikssalen, en bonde från
Wermland stigit upp och sagt: "Vi hafva ej hört,
att salig kungen haft någon dotter", då
rikskansleren Axel Oxenstjerna gått ut och burit in
prinsessan på sina armar, hvarpå den nämnde
bonden gått fram, betraktat henne noga och sagt:
"Ögon, näsa och mun äro alldeles lika salig
kungens; hon skall bli vår drottning." Han hade
likväl aldrig sett konungen.

Prinsessans vård och uppfostran var, redan
vid konungens afresa, anförtrodd åt dennes
syster, den lika ädla, som upplysta pfalzgrefvinnan
Catharina, samt åt dennas gemål. Men då
enkedrottningen hemkom, utom sig af sorg och
saknad efter den afgudade maken, anfölls hon af
en paroxysm, så alldeles olik hennes förra
beteende. Hon fattade nemligen nu, vid
återseendet af sin dotter, en sådan häftig kärlek till
henne, tyckte sig nu i hennes ansigte spåra så
mycken likhet med den dyrkade hädangångne,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:41:32 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sqvinnor/0115.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free