- Project Runeberg -  Anteckningar om svenska qvinnor /
107

(1864-1866) [MARC] Author: Wilhelmina Stålberg, P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De la Gardie, Eva - De la Gardie, Hedvig Ulrika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bildning utgjorde hon sin mans käraste sällskap,
äfven under hans studier och sträfvanden såsom
statsman. – Till det ovanliga hörer, att nämnda
dam, för sina ekonomiska upptäckter, år 1748
invaldes till ledamot i Kongl. Wetenskaps-Akademien.
– Hon dog 1786, 15 år efter mannens
död, och hade i sitt äktenskap med honom blott
en son, men sju döttrar. – Hon var allmänt
saknad för sina stora egenskaper, mest af
fattiga, som bespisades af hennes bord, kläddes af
henne, bodde under hennes tak och blefvo af
henne uppfostrade.

De la Gardie, Hedvig Ulrika, dotter af
öfverkammarherren Carl Julius De la Gardie, föddes
1761 och blef 1786 gift med den namnkunnige
baron Gustaf Mauritz Armfelt. Hon var först
hoffröken, sedan fick hon riksrådinne-värdighet, derefter
blef hon öfverhofmästarinna för konung Gustaf IV
Adolfs barn, sedermera statsdam hos kejsarinnan
af Ryssland och 1814 ordens-dam af den heliga
Catharinas orden med lilla korset. De sista åren
af sin lefnad tillbragte hon i Sverige och dog 1832
i Stockholm, efterlemnande fyra barn.

Bland de många olyckor, dem grefvinnan
Armfelt upplefde, vilja vi endast anföra följande:

Armfelt hade i Neapel lemnat sina vigtigaste
papper åt sin fru grefvinna att förvaras, och
hon hade i en trädgård dersammastädes, med
en af sina trotjenares tillhjelp, låtit nedgräfva
dem, inlagda i ett schatull, i afsigt att vid sin
afresa från Italien medtaga dem. – Detta var
en stor oförsigtighet, föranledd af grefvinnans
begär, att efter Gustaf Adolfs thronbestigning
få visa sin mans oskuld i klar dager. (Vi kunna
ej neka, att dessa dokumenter voro af en
något underlig beskaffenhet, betraktade som
bevis för de brefvexlandes oskuld). Allt nog, den
gamle tjenaren blef bestucken af Piranesis
tjensteandar, och då grefvinnan vid afresan uppgräfde
schatullet, egde det visserligen allt utseende af
att vara orördt, men hela dess dyrbara innehåll
var försvunnet och ersatt af – gråpapper.
Grefvinnan Armfelt, som omöjligen kunde ana denna
list, medförde schatullet ända till Kaluga, der
bedrägeriet först upptäcktes. Emellertid hade
dessa dyrbara originalpapper, som förorsakade
så många menniskors olycka, längesedan anländt
till Stockholm.

Medan förutnämnda dokumenter sedan fyllde
Sverige med skampålar och förorsakade
fängelsestraff, tillbragte Armfelt sjelf –
upphofssmannen till alla dessa olyckor –
under flera år ett dystert och
sorgligt lif i en liten ort, Kaluga, i Ryssland,
der han ändtligen funnit en fristad undan sina
förföljare. – Utan penningar och tillgångar hade
grefvinnan Armfelt begifvit sig från Neapel, för
att åt sig och sin familj skaffa ett skydd i ryska
kejsarinnans stater. Hennes resa var i hög grad
besvärlig. Ganska långt framskriden i grossess,
medförde hon dessutom tvänne barn. Armfelts
adjutant, Peyron, var hennes egentliga stöd under
resan. I Rom var hon nära att bli arresterad af de
många spejare, som öfverallt eftersökte Armfelt;
äfven i Venedig höll samma olycka på att träffa
henne, men der varnades hon af svenska residenten,
och kom lyckligt undan. Hon fortsatte
resan öfver Triest till Wien, der hon måste
pantsätta sina perlarmband, för att få medel att
komma vidare. Man har svårt att föreställa sig alla
de lidanden och försakelser, som detta ädla,
beslutsamma fruntimmer måste underkasta sig på
denna sin irrfärd. I Polen utbröt inbördeskriget
just som hon passerade landet. Deraf nya
faror, nya bekymmer! Ingen eganderätt
respekterades, allt var i virrvarr. Vid en station begärde
en polsk befälhafvare se hennes pass. Hade hon
då framvisat det ryska passet, så vet ingen hvad
följderna blifvit. Men hennes själsnärvaro
öfvergaf henne ej. Hon erinrade sig att hon hade
ett gammalt svenskt kabinettspass på latin, hvilket
framvisades, hvarigenom hon fick ett säkerhetskort
att fortsätta resan. Alla dessa besvärligheter,
hvartill kom brist på lifsmedel, brist på
vatten, samt fruktan för mannens öde, hade
emellertid påskyndat hennes nedkomst, som inträffade
blott några timmar efter hennes ankomst till
Riga om aftonen d. 22 April 1794. Sedan hon
här något hvilat ut, begaf hon sig till Kolk i
Liffland, hennes morbrors, grefve Carl Stenbocks,
egendom, der hennes vistande dock ej blef
långvarigt. – Armfelt sjelf hade på andra vägar
kommit till Ryssland och fått befallning af ryska
kejsarinnan att vistas i Kaluga, som blef hans
förvisningsort och der äfven grefvinnan slutligen
sammanträffade med sin man. –
Öfverståthållare-embetet i Stockholm hade utfästat en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:41:32 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sqvinnor/0131.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free