Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De la Gardie, Hedvig Ulrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
belöning af 4000 rdr rmt till den af Sveriges
undersåtare, som kunde upptäcka och häkta Armfelt för
hans stämplingar. Lägger man härtill de
mångfaldiga kärleksaffärer, som Armfelt hade: med
fröken Rudenschöld i Stockholm, med en rysk
furstinna Menchikoff, som följde honom från
Neapel till Aachen, med en engelsk dam, lady Munch
i Neapel, ja, man har äfven påstått, att Armfelt
med drottningen af Neapel, den täcka Carolina,
en syster till den tjusande Marie Antoinette, haft
en närmare förtrolig förbindelse, om, säga vi,
man erinrar sig alla dessa felsteg och mångfaldiga
andra härtill, så är det verkligen beundransvärdt
huru grefvinnan Armfelt kunde uthärda allt detta
utan att öfvergifva sin man. Hon blef också
högt värderad för sin dygd och fördragsamhet
och lemnade ett godt minne om sig åt
efterverlden.
Under tusen lidanden och besvärligheter hade
de länge vistats i Kaluga. Armfelt sjelf var sjuk
af ledsnad och sorg; och endast hans maka,
denna ädla qvinna, ett mönster för makar och
mödrar, tycktes ega krafter att bära olyckans
hela öfvermått. Med Catharinas död och Pauls
uppstigande på thronen hoppades de någon
förbättring eller förändring i sitt sorgliga öde; men
det visade sig snart, att Paul, som just då stod
i de vigtigaste underhandlingar med svenska
hofvet, var föga böjd att göra något för dem. Ehuru
sjuk och i grossess på sjunde månaden, företog
grefvinnan Armfelt, midt i vintern 1796, en
mödosam resa till Petersburg, i afsigt att kasta sig
för kejsarens fötter och utverka sin mans
befrielse; men det lyckades henne ej ens att vinna
företräde. De krafter, som motarbetade henne,
voro för mäktiga och inflytelserika.
Emellertid insjuknade hon, så att hon ej
ens kunde lemna rummet, och läkarne förbjödo
henne fortsätta resan före sin nedkomst. I denna
belägenhet tillbragte hon i Petersburg nära fyra
långa månader, de mest pröfvande under hela
hennes lefnad, såsom hon sedermera ofta sade.
Skiljd från make och barn, sjuk och svag i ett
främmande land, tyckte hon sig vara af alla
öfvergifven. Då visade sig oförmodadt för henne
en tröstens engel, hennes 79-åriga mor, som midt
i den strängaste vinterkölden, i Januari 1797,
rest från sin egendom Kolk i Liffland, för att
vårda, trösta och uppehålla sin olyckliga dotters
sjunkande mod. I Mars 1797 födde grefvinnan
Armfelt en son, hvarefter hon i Maj månad
samma år fortsatte resan till Sverige.
Ändamålet med denna resa var att tala med
den unge konungen om sin olyckliga man, samt
söka genom monarkens mellankomst i Ryssland
utverka någon förbättring i Armfelts öde.
"Gustaf Adolf", säger Armfelt sjelf (som i ett af
sina efterlemnade manuskripter vidrör denna
audiens), "mottog grefvinnan Armfelt med oändligt
mysken godhet, nåd och känslofullhet. Han
talade med henne om mig, såsom han sedermera
alltid gjorde, med ett deltagande och intresse,
liksom han sjelf erfarit mina lidanden och de
grymma orättvisor, jag fått utstå; men han
ogillade det sätt, hvarpå jag klandrat och förlöjligat
högsta makten, ehuru blott i enskilt brefvexling.
Slutligen sade han sig för närvarande ej kunna
fatta något beslut rörande mitt öde – en så
mycket besynnerligare motsägelse, som det
endast berodde af honom sjelf, att bereda mig en
lycka, som hans hjerta syntes tillönska mig. –
Förgäfves runno således min makas tårar, ty
hela år förflöto, innan något, vare sig rättvisa,
tacksamhet eller vänskap, kunde beveka konungen
att göra något för mig. Emellertid gaf han
dock sina vid utländska hof anställda sändebud
befallning, att ej vidare förfölja mig." – Innan
denna audiens beviljades grefvinnan Armfelt hade
konungen låtit säga henne, att hon skulle bära
sin mans namn, "något", säger Armfelt, "som
förmyndare-regeringen förbjudit henne, för att
ställa henne nära Anckarströms maka. Order
hade redan blifvit gifna till landshöfdingarne, att
föra henne ur landet, i fall hon ämnade begifva
sig till Sverige. Grefvinnan A. eger sjelf en
vidimerad afskrift af denna order, hvars tillvaro
vederbörande låtsar sig icke känna."
Grefvinnan Armfelt hade sålunda genom sina
många resor vunnit åtminstone så mycket, att
hennes man utan fara för sitt lif kunde fritt
resa i alla länder utom Sverige och Ryssland.
Men ännu återstod för henne en vigtig rättighet,
som borde utverkas åt mannen, nemligen
den att lemna Ryssland. Under återresan från
Sverige gjorde hon i Petersburg flera fåfänga
försök att erhålla företräde hos de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
