Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dorothea - Drakenhjelm, Catharina - Dreuteln, Anna Helena - Drifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äldre år allt mindre och mindre. Slutligen blef
hon bekajad med girighetspassionen, hvilken ej
sällan vaknar hos åldriga personer. Hon förde,
bland annat, ett förfärligt väsen här i Sverige
angående sin morgongåfva, den hon bevisade sig
ej hafva utfått. Christian I hade nemligen,
innan han ännu bekommit Sveriges krona, år 1456
utverkat sig påfven Calixti III:s befallning, att
hans drottning i Sverige skulle få till lifgeding
eller morgongåfva: Örebro stad, Nerike,
Wermland och Norra Skoga, hvilket också vid
drottningens kröning 1458 beviljades, men hvaraf hon
likväl aldrig kom i besittning, till följd af sin
gemåls dåliga handlingar mot Sverige. – Carl
Knutsson Bonde, som, utan afseende på Kalmareunionen,
under tiden hade gjort sig till konung
af Sverige, vann hon på sin sida, men hans välde
blef i detsamma störtadt. Dorothea höll sig då
till den svenske riksföreståndaren Sten Sture den
äldre, som snart blef en verklig martyr för
hennes anspråk. Ty då han icke kunde finna sig
vid att till en egentligen dansk drottning
utbetala afkastningen af hennes lifgeding, eller
ansåg sig hvarken pligtig eller berättigad att göra
det, då rådet vägrade, svor hon honom en
förfärlig hämnd, hvilken hon ock utförde, genom
att af påfven, hos hvilken hon personligen
inställde sig, utverka Sturens bannlysning. Under
ett krigståg till Finland, hvilket land behöfde
försvaras mot ett ryskt anfall, träffade bannstrålen
herr Sten, som dock brydde sig föga derom. –
Den oroliga drottningen dog d. 25 November
1491, men icke ens då upphörde stridigheterna
om lifgedingen, utan fortsattes ännu i Christian
II:s tid.
Med sin första gemål, konung Christopher,
hade Dorothea inga barn, men i sitt andra gifte,
med Christian I, hade hon fem barn, hvaribland
Johan II eller Hans var konung i Sverige från
1497 till 1501, då han afsattes.
Drakenhjelm, Catharina, dotter af
kommersrådet Wilhelm D., ledsnade vid Sverige och
begaf sig utomlands, der hon antog katholska
läran och ingick som nunna i ett kloster i Aachen.
Hur länge hon der vistades är ej bekant, men
väl, att hon återkom till Sverige, der hon
ställdes till ansvar för sitt affall från
protestantismen, men benådades genom kongl, resolution,
1670. – Återigen lemnade hon fäderneslandet, i
det hon gifte sig med m:r Jeffery, guvernör i
Irland. Hon hade i sitt äktenskap många barn.
Dreuteln, Anna Helena, var gift med en
kapten Wilhelm Gideon Lindeijner, hvilken hade
den olyckan, att blifva såsom fånge bortförd till
Siberien, hvarvid hans trogna maka begärde och
erhöll tillstånd, att dit få åtfölja honom.
Mannen dog i fångenskapen och den unga enkan,
hvars öfvergifna belägenhet och sorgliga öde
väckte deltagande, i samma mån, som hennes
personliga älskvärdhet intog alla till hennes
fördel, blef i sjelfva förvisningslandet, nemligen i
staden Tobolsk, år 1717, vid 21 års ålder,
omgift med öfverstlöjtnanten Gustaf Mörner, och
kom med honom, 1722, efter fredsslutet, tillbaka
till sitt fosterland, dit hon dessutom åtföljdes af
tre späda barn, hvilka allesammans blifvit i
Siberien födda. Hon fick sedan ytterligare fem barn,
och dog 1752.
Drifva. Drifva var ej – strängt att tala –
drottning i Sverige, eller Svealand, men hon var
dock förmäld med en svensk konung och torde,
i anledning deraf, böra få ett rum i de svenska
drottningarnas rad, helst om henne går en sägen,
deri historia och saga äro så sammanflätade,
att de ej kunna åtskiljas. Berättelsen är
dock temligen intressant och lyder som följer:
Wanland, konung i Sverige, den sjette i
ordningen från och med Oden, gjorde ett tåg till
Finland och förälskade sig der i prinsessan Drifva,
kung Snio den gamles dotter, som han begärde
och erhöll till gemål. Han stannade der en tid
och hade med Drifva en son, som kallades Wisbur.
Nu måste dock Wanland hem igen, till
sitt eget land, för att styra och ställa der, såsom
det höfdes en rättskaffens drott. Han for, men
tog ej sin unga gemål med sig. Väl hemkommen
glömde han henne så småningom och for
ej tillbaka till henne, såsom han lofvat.
Troget och tåligt bidade den öfvergifna
makan år från år sin älskade Wanlands återkomst;
men då ända till tio solhvarf hade förgått, utan
att hans löfte uppfylldes, blef hon vred och
skickade trollqvinnan Huld till honom, för att
hämnas hans glömska och löftesbrott.
Nu öfverfölls drotten af en pinsam, oemotståndlig
längtan efter Drifva och han ville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
