Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ehrenstam, Hedvig Constantia Fredrika (fru von Numers)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bekantskap. Oss höfves derföre endast, att här
i största korthet anföra hennes födelse- och
dödsår, jemte några högst nödvändiga uppgifter,
angående den så tidigt hädangångna, högt
värderade författarinnan.
Hedvig von Numers var dotter af framl.
marinministern, statsrådet Ehrenstam och hans
efterlefvande maka, född Trolle, sondotter till den
bekante generalamiralen. Hon föddes d. 18 Okt.
1830 i staden Carlskrona, men kom vid ännu
helt unga år, knappast fullvuxen, med sina
föräldrar och syskon upp till Stockholm, dit konung
Oscars kloka val af dugliga, redliga och
insigtsfulla män till stöd för sin thron oförmodadt
kallade Ehrenstam ur skuggan upp på en af
samhällets mest solbelysta, men också mest
stormiga höjder.
Redan ganska tidigt röjde fröken Ehrenstam
omisskänliga anlag för poesien och började
redan som ung att utgifva små stycken, både på
vers och prosa, ehuru under olika pseudonymer.
Hvad hon skref rönte mycken framgång, äfven
de stycken hon författade för theatern, hvaraf
några blefvo uppförda och af publiken med
största välvilja mottagna, särdeles hennes mest
bekanta pjes "På Gröna Lund". – Hon har äfven
författat några längre romaner.
I vårt fordna systerland, det för oss oförgätliga
Finland, dit hon gjorde en resa, för att
besöka en der boende anförvandt, qvarstannade
hon och ingick äktenskap med protokollssekreteraren
vid senaten i Helsingfors von Numers.
Man sade att hon gjort lycka ... en stor lycka,
och man sade det med skäl, ty glädjens sol
belyste med sin mildaste glans hennes stig, vid
sidan af en god och öm, henne i allo värdig make.
Dock – sådan är lifvets lycka: den är kort,
oftast efemerisk. Liksom statsrådet Ehrenstam
redan vid unga år skördades af döden, så blef
det äfven hans snillrika dotter Hedvigs lott, att
i förtid bortryckas från make, barn och alla dem,
hvilka hade henne så outsägligt kär. En i
början lindrig, men snart allt mera tilltagande
bröstsjukdom gaf allt tätare påminnelser om hvad
man hade att frukta. Ändtligen föreskrefvo
läkarne en resa till något varmare luftstreck, och
den unga modern nödgades – såsom den enda
möjligheten att kunna bevara sig åt sina älskade
små – underkasta sig den för henne ganska
svåra uppoffringen, att på en längre tid skiljas
ifrån dem.
Då hennes man kom att hemta henne i rummet,
der han, efter afskedet från deras tvänne
qvarvarande små barn, lemnat henne resklädd
för öfverfarten till Sverige, fann han henne
maktlös och i tårar, nedlutad öfver ett skrifbord.
Framför henne låg ett nyss inbundet album,
hennes tilltänkta resjournal, och på första bladet,
det enda som kom att användas, hade hon då
(med sin vanliga lätthet att författa) just nyss,
så att bläcket ej hunnit torka, nedskrifvit ett
poem. Detta poem, det sista af hennes hand,
har följande lydelse:
Den 9 September 1863.
I Herrans namn jag börjar nu
Min färd att helsan söka.
Allgode Fader, endast du
Kan mod och krafter öka.
Jag anförtror mig i din hand
På färden till det fjerran land.
O, Gud, beskydda mina små
Och mig åt dem bevara!
De späda ej den nöd förstå
Att moderlösa vara.
Du gaf mig dem – mig åt dem gif
Och uppehåll ännu mitt lif!
Och sist en tacksam suck till dig,
Mitt käraste i verlden.
I lust och nöd du följer mig
Och tröttnar ej på färden.
Guds frid dig följe, hvart det bär,
Du, som mig öfverallt är kär.
Ledsagad af sin make anträdde hon resan,
först till Stockholm, der hon skulle stanna
någon tid, bland dyra anförvandter, och sedan
begifva sig vidare ... söderut ... långt, långt bort,
för att återvinna helsa och lifskraft. – Men,
ack! det växte ingen helsans blomma för hennes
derefter trånande blick, och all den ömhet,
hvarmed hon af de sina omhuldades, förmådde icke
ens att lindra hennes plågor. – I stället att
begifva sig längre bort blef hon i Stockholm
sängliggande och slutade der, efter någon tid af ökade
plågor, sin korta, men minnesrika författarebana
på samma gång som sin lefnadsbana. – Sina
barn återsåg hon aldrig. – Den 24 Sept. 1863
uppgaf hon sin sista suck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
