- Project Runeberg -  Anteckningar om svenska qvinnor /
141

(1864-1866) [MARC] Author: Wilhelmina Stålberg, P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrika Dorothea Wilhelmina

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att genast få begifva sig till sin döende fader,
och hon begaf sig å väg, qvarlemnande sina barn,
kronprinsen Gustaf och den lilla prinsessan
Sofia Wilhelmina. Den sorgligt ljufva
tillfredsställelsen att få mottaga den älskade faderns sista
suck samt undfå hans sista välsignelse blef
henne dock icke förunnad, ty hertigen var vid
hennes ankomst till Arboga redan död. – Liket
fördes till Stockholm och jordades i Carolinska
grafven i Riddarholmskyrkan.

Den andra af sina kära, som drottning Fredrika
fick begråta, var en liten son, Carl Gustaf,
titulerad storfurste af Finland, född 1802 och
död 1805. Detta barns död inträffade blott
några få månader efter konungaparets återkomst
från Baden, dit drottningen förmått sin gemål
att resa med henne och derifrån de återkommo
i Februari 1805.

Äfven vid denna deras hemkomst tycktes det
aldrig vilja taga slut på högtidligheter. Man
firade dem på allt upptänkligt sätt och uttryckte
på både vers och prosa sin glädje och
undersåtliga vördnad. – Fyra år sednare voro både
kung, drottning och deras barn sina egna
undersåters fångar och kort derpå för alltid förvisade
från Sverige – ett nytt bevis, till de många,
på huru mycket man kan förlita sig på folkgunst,
eller rättare, huru mycket man bör tro på
smicker och lofqväden, hvarmed meningen ofta
är ingen.

Ingen fanns dock, som icke äfven nu gjorde
rättvisa åt drottningens mildhet, fördragsamhet
och undergifvenhet, dygder, dem hon redan
under många år fått tillfälle att öfva, vid sidan af
en så föga älskvärd gemål, som Gustaf Adolf var.
Henne och de kungliga barnen hade svenska
folket gerna velat hafva qvar här; men hertigen
och aristokratien hade annorlunda beslutat och
hela den kungliga familjen, far, mor och fyra
barn, blefvo, efter en temligt lång arrest på
Gripsholms slott, förda härifrån och förbjudna att
någonsin mer visa sig inom Sveriges gränsor.

Gustaf Adolf blef nu alldeles förvildad till
lynnet och gick i sin besynnerlighet ända
derhän, att han helt plötsligt lemnade både barn
och gemål, hvilken sednare, d. 17 Febr. 1812,
begärde och erhöll laglig skiljsmessa, så att
äktenskapet helt och hållet upplöstes. Den arma
Fredrika hade af denne fantast lidit så mycken
kränkning, att det ej var underligt, om hon en
gång tröttnade.

Ett ädelt sinne och ett lugnt förstånd understödde
hennes mod under den katastrof, som öfverraskat
dynastien. Likväl får man, till försvar för
svenskheten, erinra om det skonsamma och
deltagande bemötande, för hvilket den olyckliga
drottningen var ett föremål under denna svåra
tid. Carl XIII:s gemål, som eljest icke var
finkänslig, gjorde allt hvad som stod i hennes makt
för att mildra drottning Fredrikas belägenhet
och i alla fall söka trösta henne. Så också den
omgifning, hon nu fått, och som skulle vara
hennes fiender. Sjelf försonade hon sig med sitt
öde åtminstone så till vida, att hon ingaf sina
barn en eftergifvande åsigt, såsom en gång visade
sig, då hon uppmanade sonen att med erkänsla
upptaga en undfallande åtgärd af generalen
Sköldebrand.

Efter skiljsmessan från Gustaf Adolf lät hon
i hemlighet viga sig vid en baron de Polier
Vernaud, hennes sons lärare. Med öfverensstämmande
åsigt uppfostrade de den unge prinsen
(sedermera kallad prins Wasa) till privatman, en
åsigt som denne likväl knappast lärer delat,
åtminstone vid längre framskriden ålder.
Försöken vid kongressen i Wien voro väl
hufvudsakligast gjorda utaf f. d. konungen, men man har
haft ett och annat tecken till att också prinsen
sjelf hyst afsigter åt de svenska förhållandena.
Slutligen afgaf han, vid konung Oscars uppstigande
på thronen, en formlig proklamation om
sina rättigheter – en proklamation, som Oscar
på ett ganska märkvärdigt sätt besvarade, i det
att han upphäfde den år 1812 utgifna förordningen
mot förbindelser med Wasa-huset, och tvärtom gaf
dess medlemmar fri rätt att sjelfva komma till Sverige.

I första äktenskapet hade drottning Fredrika
fem barn, nemligen: Gustaf, född 1799, svensk
kronprins till 1809; Sofia Wilhelmina, född 1801,
1819 gift med storhertig Leopold af Baden, död
1852; Carl Gustaf, storfurste af Finland, född
1802, död 1805; Amalia Maria Charlotta, född
1805, död 1853; Cecilia, född 1807, gift 1831 med
storhertigen af Oldenburg, död 1844. I det sista
äktenskapet hade drottningen inga barn.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:41:32 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sqvinnor/0167.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free