Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grip, Gertrud Ulfsdotter - Grisback, Sofia Metta - Groa, prinsessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den grund, att man lyckades bevisa hurusom
mordet skett i brådskillnad och ingalunda
uppsåtligen, helst det var allmänt bekant att så väl
major Berg, som hans aflidne, af konung Erik
XIV i adligt stånd upphöjde fader, i lifstiden
varit ett par ytterst öfverdådiga sällar.
På sådant sätt fick Gertrud Ulfsdotter då
ändtligen behålla sin andra man, fastän efter
mycken utstånden ångest. – Hon var dotter af Ulf
Grip, som hade nedsatt sig i Danmark, derför
att hans fader Christoffer Grip, ståthållare på
Kalmare slott, hade på Carl IX:s befallning
blifvit halshuggen 1599. – Ulf Grip svor dock
sedermera trohetsed åt Gustaf II Adolf och flyttade
tillbaka till Sverige. – Gertrud lärer ej hafva
lemnat några efterkommande.
Grisback, Sofia Metta, dotter af majoren Georg
Fredrik G., föddes 1702. Såsom enka efter en
tygmästare Mårten Mannerheim testamenterade hon
1777 en summa, hvilken 1856 utgjorde 6750 rdr
rmt, till pensioner åt fader- och moderlösa barn
inom Stockholms stad. – Fonden står under
vård af Direktionen för Enke- och Pupillkassan.
Groa. Denna prinsessa var dotter af en
göthakonung, vid namn Sigtrug, som säges hafva
lefvat under Upsalakonungarne Alriks och Eriks
öfverstyrelse i Sverige.
Liksom nutidens romanförfattare omöjligen
skulle kunna underlåta att med den mest
strålande skönhet utsmycka sina hjeltinnor, så
förlänar äfven sagan åt sina den mest lysande fägring.
Vi måste således blindt tro och antaga, att den
unga prinsessan med det missljudande namnet
Groa var älskvärd och däjelig öfver all
beskrifning, ty så förmäler den nordiska urkunden.
Det berättas vidare, att en ung konungason
från Danmark hade, förklädd, kommit till Sigtrugs
hof och der förälskat sig i den unga, blomstrande
prinsessan Groa, hvars hand dock var af hennes
fader längesedan bortlofvad åt en jätte eller jotne,
som var konung i ett annat land. Men Groa
älskade ej den stygge jätten – hade kanske aldrig
sett honom – och fann sig ganska olycklig af
att vara utsedd till hans brud.
En dag, då hon var ute och lustvandrade,
fick hon se ett hemskt vidunder, insvept i en
blodbestänkt kappa af vilddjursskinn. Förskräckt
vid denna syn, ville hon taga till flykten, men
hindrades af den som skrämt henne, hvilken nu
afkastade sin ohyggliga förklädnad och visade
sig i gestalten af en skön, välklädd, blomstrande
och intagande yngling.
Han igenkändes genast af Groa såsom den
gäst, hvilken en längre tid vistats vid hennes
faders hof, utan att uppgifva sitt namn. Ty så
långt sträckte sig på den tiden gästfriheten här
i norden, att man långa tider herbergerade och
vid sitt bord bespisade personer, om hvilka man
aldrig visste hvilka de voro, eller om de hyste
vänliga eller fiendtliga tänkesätt mot sitt
värdfolk och deras omgifning. Så länge de gästade
under det främmande taket hade man ej heller
att frukta den ringaste förolämpning af dem, voro
de än aldrig så redo att vid första tillfälle eller
möte på annan ort uppträda såsom dödsfiender.
I snabba, men eldiga ordalag förklarade nu
den unge främlingen för Groa, att han var Gram
Halfdansson, prins från ett fylkesrike i Danmark,
samt berättade att han helt nyss dödat jätten,
Groas af fadern utsedde brudgum, den han
utmanat till envigeskamp, och att det var dennes
blod, hvarmed hans ludna kappa var bestänkt.
Han beskref derjemte huru ömt han älskade
prinsessan och öfvertalade henne, utan mycken
svårighet, att med honom fly till Danmark, der Grams
fader, konung Halfdan, vänligt emottog de unga
och med ståt firade deras bröllop. Kort derefter
dog Halfdan, Gram uppsteg på hans thron och
Groa blef drottning.
Sigtrug, Groas far, lät sig dock icke nöja
med att så plötsligt förlora sin dotter och se
sin utkorade måg så plötsligt förflyttad till
skuggornas rike. Han begaf sig, i spetsen för sin
här, till Danmark, att utkräfva hämnd på Gram
Halfdansson, hvilken mot hans vilja gjort sig till
hans måg.
Men nu gick i fullbordan en spådom, den
Halfdan af sina offerprester hade erhållit såsom
orakelsvar på sin framställda fråga om stridens
blifvande utgång. Det var nemligen i fordomtid
brukligt, så väl hos våra förfäder, som hos de
mera hyfsade folklagren, att så väl konungen,
som folket, medelst(??) ett tillämnadt härnadståg
eller försvarskrig, anställde ett stort offer,
hvarvid man på alla vidskepliga sätt sökte utforska
gudarnes rådslut. Gudasvaret utföll denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
