- Project Runeberg -  Anteckningar om svenska qvinnor /
151

(1864-1866) [MARC] Author: Wilhelmina Stålberg, P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grothusen, Lucia - Grönberg, Johanna - Grönhagen, Christina

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

elände, utan till och med fördrifva sin
fångenskaps långsamt framåtskridande tid med
författareskap. Förnämsta källan till tröst och lindring
utgjorde väl närvaron af hans älskade,
uppoffrande maka, den man ej förmenade att när som
helst besöka honom och qvardröja hos honom
så länge hon behagade. Hon måtte dock hafva
varit en ovanligt stark qvinna, denna Lucia, ty
hon svigtade ej under bördan af de försakelser
hon sjelf ålade sig, äfven då, när de blefvo
svårare, än man tycker att de skulle varit förenliga
med en qvinnas svaga fysik. Ty hon
förolämpades af så väl befälet, som de underordnade
vid fängelset, i stället att hon bordt hedras för
sin trohet mot den olycklige och sin
beundransvärda ståndaktighet. Det påstås till och med
att hon skulle blifvit sårad af Helge, måg till
ståthållaren på Kajaneborg, hvilken äfven skulle
med hugg och slag hafva misshandlat hennes
piga.

Icke precist i Messenii underjordiska
fängelsehåla, utan i sin egen, som just ej var mycket
bättre, födde Lucia en son, den sedermera
äfvenledes olycklige Johan Arnold Messenius, också en
lärd och historieskrifvare, hvilken, tillika med sin
tjugoettårige son, blef, under drottning
Christinas regering, halshuggen. Sonen var
öfverbevisad om att hafva skrifvit förklenliga bref mot
drottningen, fadern, att derom vara medvetande.
– Det var i sanning en alltför olycklig slägt!

Dock – för att nu återgå till Johan Arnold
Messenii födelse på Kajaneborgs fästning, så
måste man taga för afgjordt, att hans arma
föräldrar både gladdes och sörjde öfver att han blef
född till verlden: – gladdes, emedan de nu hade
en liten oskyldig varelse att jollra med, en pant
af deras ömhet, en solstråle i deras beständiga
natt; men tillika sörjde, sörjde bitterligen, så
ofta de betraktade den sorglöst lekande gossen.
Ty han var ju född fånge och hvad skulle det
väl en gång blifva af honom? Emellertid
undervisade Johan Messenius sin son, då denne
hunnit den ålder, att han kunde fatta något, i allt
hvad han sjelf hade lärt och – detta var i
sanning icke litet. – Att han äfven bibragte
honom det inom honom sjelf lågande, aldrig
slocknande hatet mot en grym och – såsom han
tyckte – orättvis regering, är ju naturligt; och
deraf torde väl ock den yngre Messenii hat till
den bestående ordningen hafva härrört, jemte
den upprorsanda, som ej blott störtade honom
sjelf i olyckan, utan äfven hans unge,
blomstrande son, hos hvilken han hade inplantat den.

Då Johan Messenius ändtligen fick i döden
sluta sitt långa och oerhörda lidande, år 1637,
var sonen Johan Arnold, sedermera professorn
och rikshistoriografen, icke mer någon gosse,
icke ens yngling, utan redan en ung man. Hans
mor fick tillåtelse att genast lemna fästningen
och hon lät ej tvänne gånger säga sig detta,
utan skyndade ur riket, medtagande den bok.
hvarpå hennes make under de långa åren hade
arbetat, Sveriges Historia, hvaraf tjugonde tomen
då var under arbete. Regeringen bjöd Lucia
Grothusen 500 rdr för detta historiska
manuskript, om hvars duglighet – ja, förträfflighet,
ingen tviflade. Men Lucia fordrade sin äfven
fängslade sons frihet, som också slutligen
beviljades.

Johan Arnold Messenius blef således fri och
reste till Stockholm, der han fick i uppdrag att
fortsätta och komplettera det af hans far i
lifstiden påbörjade litterära verket, hvilket han ock
gjorde.

När, och hvar, Lucia Grothusen dog, är icke
uppgifvet, men vi hoppas att hon ej måtte hafva
upplefvat sin sons och sonsons aflifvande.
Åtminstone önskar man det, då man läser om hvad
hon i så många år hade lidit för och med sin
make.

Grönberg, Johanna, enkefru, boende i
Södertelje, öfverlemnade år 1864 till stadsfullmäktige
derstädes en både stor och oväntad gåfva af
7500 rdr rmt, för åstadkommande af en
tidsenlig lokal för stadens flickskola, och efterlemnade
derigenom ett aktadt minne efter sig för sin
välgörenhet till gagn för qvinnors uppfostran.

Grönhagen, Christina, dotter af lagmannen
Claes Henrik G., föddes d. 24 Augusti 1686 och
dog ogift 1750. Hon påstås hafva varit ett lärdt
fruntimmer, men som processade under hela sin
lifstid och derigenom förstörde hela sin
förmögenhet. – Fröken Grönhagen hade dessutom en
annan egenhet, den, att beständigt gå med "hufva",
så att ingen måtte få se hennes ansigte. Det
ansågs för ett särdeles tecken till vänskap och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:41:32 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sqvinnor/0177.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free