- Project Runeberg -  Anteckningar om svenska qvinnor /
152

(1864-1866) [MARC] Author: Wilhelmina Stålberg, P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grönhagen, Christina - Grönvall, Mina - Guda, som äfven kallas Gutha

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förtrolighet, om hon någon gång inför en vän
eller bekant bortlade hufvan och visade sitt
ansigte.

Grönvall, Mina, utgaf 1840 ett romantiskt
arbete i tvänne delar, benämndt Lilia, som
trycktes hos L. J. Hjerta.

Guda, som äfven kallas Gutha, lärer varit
den som grundlade Gudhems kloster i
Westergöthland, hvilken gudfruktiga och den katholska
kyrkan behagliga handling dock hade en sorglig
anledning.

Guda, den danske konungen Sven
Estridssons gemål, var dotter till konung Anund Jakob
i Sverige och sondotter till Olof Skötkonung.
Hon lefde med sin gemål i det lyckligaste
äktenskap, då någon deras fiende, som afundades den
sällhet de njöto, fick det infallet att hos
presterskapet anklaga dem för brott, i anledning af
andlig slägtskap. Lik ett på en klar himmel
plötsligt uppstigande åskdigert moln kom denna
olycka öfver de unga makarne och skymde snart,
nattsvart och ogenomträngligt, deras nyss så
strålande lefnadssol. Man hade nemligen funnit att
de voro dopsyskon, i det en och samma qvinna,
ehuru med flera års mellanstånd, hade burit dem
till dopet.

Sådan var, under christendomens första
tider, den kyrkliga vidskepelsen, om man så får
benämna det, sådan den hierarkiska myndighet,
hvarunder allt måste böja sig, att personer, som
alls icke voro genom något blodsband förenade,
kunde helt plötsligt öfverbevisas om andligt
skyldskap
, enär presterna dervid funno sitt intresse.

Så kom då, helt oförmodadt, till de unga,
lyckliga makarne en skrifvelse från den
hamburgska erkebiskopen Adalbert, som befallte dem att
genast skiljas, emedan deras sammanlefnad vore
ett brott mot den heliga katholska kyrkan.

Träffade af detta plötsliga olycksslag, liksom
af en åskvigg, sutto de arma och blott sågo på
hvarandra, tills ändtligen konungen bemannade
sig och sade: "Det må nu gå huru det vill, men
jag skiljer mig aldrig från den jag håller kärast
på jorden, från min outsägligt älskade maka, åt
hvilken jag svurit trohet i lif och död."

Guda kastade sig om hans hals och de
beslöto, ehuru darrande för följderna, att trotsa
den stränge biskopen och ändå lefva tillsammans,
öfvertygade, som de voro, att de dermed gjorde
intet ondt, hvarken mot Gud eller menniskor.

Men prelaten vredgades öfver deras
tredskhet, som han kallade det, och afsände ett nytt
bref till Sven Estridsson, med hotelse af
bannlysning, ifall han icke genast försköte Guda och
gåfve henne skilj obref.

Med en smärta, som gränsade till förtviflan,
sleto sig då de beklagansvärda ur hvarandras
armar, för att aldrig mera råkas.

Kung Sven stannade qvar i Danmark, i sitt
rike, hvaremot Guda for öfver till Sverige, der
hon i Westergötland fann hvad hon sökte –
ett ensligt och naturskönt ställe, passande efter
den sinnesförfattning, hvari hon sig befann. Det
var icke en fristad undan smärtan, en tillflykt
undan sorgen, som hon sökte; ty dessa trogna
sällskapare följa oss ju öfverallt, sänkte vi oss
också ned i jordens innandöme; men hon sökte
en tät furuskog, som skuggade för hennes
förgråtna kinder, lummiga löfträd, hvilkas sus
öfverröstade hennes djupa suckar, berg, hvilkas
eko besvarade hennes klagan.

Ändtligen blef henne dock ensamheten
alltför tung och själsdödande, oaktadt hon flitigt
sysselsatte sig med fina handarbeten, hvari hon
var mästarinna. Hon tog då till sig några unga
fruntimmer, döttrar ur förnäma familjer i orten,
dem hon undervisade i konsten att sömma i silke
och guld. Antalet af dessa flickor ökades med
hvarje år och på det sättet grundlades så
småningom ett nunnekloster, som efter Guda
kallades Gudhem.

Der satt nu den arma, förgråtna drottningen,
omgifven af sina unga väninnor, hvilka hjelpte
henne med ett af den tidens underbara broderier,
hvilka, då de – såsom stundom händer –
öfvergå till våra dagar, fylla oss med häpnad
öfver den tid och den flit, som härvid måtte blifvit
tagna i anspråk, förutom den beundransvärda
konst, som längesedan blifvit utdöd. – Det var
en purpursammetsmantel åt kung Sven, hennes
fordne, evigt älskade, aldrig förgätne make, som
drottningen sömmade, biträdd af sina unga
tärnor, och hvarpå nedlades ej allenast arbete och
omsorg, utan äfven en slösande rikedom, så att
man knappt visste hvad man skulle högst
uppskatta, penningvärdet eller konstfliten. – Först

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:41:32 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sqvinnor/0178.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free