Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gyllenstjerna, Christina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(Det var om detta sitt favoritställe denne konung
brukade säga: att medan han var herre till
Fågelvik, så var han både mäktig och rik; men
sedan han blef konung öfver Svea och Götha land,
så blef han en arm och olycklig man). Christina
Gyllenstjernas moder var Sigrid Banér, dotter af
Eskil Isaksson till Wenngarn och enka efter Måns
Carlsson till Eka. Hon föddes 1494 och måste
således redan under sin barndom blifva förtrogen
med hvälfningar och revolutioner; ty den ena
efter den andra följde på denna tiden såsom
stormilar öfver Svea och Götha rike. Under
dessa åren hade Sten Sture den äldre måst
lemna sitt riksföreståndareskap och öfverlemna
regeringen åt kung Hans, hvilken han åter inom
fyra år fördref, och återtog styrelsen; Svante
Sture, som efterträdde honom, hade i åtta år,
under de mest förödande krig, genom svenska
folkets och sitt eget hjeltemod, försvarat rikets
sjelfständighet mot danskarnes öfverlägsna makt.
Under en sådan tid räckte den 18-åriga
Christina Gyllenstjerna sin hand åt riksföreståndaren
Svante Stures son, Sten Sture den yngre. Ett
bröllop, som man allt för väl kan säga blifvit
firadt under vapenklang.
Samma år, som Sten Sture ingick sitt giftermål,
miste han sin fader, hvilken genom en
hastig död frånrycktes honom, just då han höll ett
sammanträde med bergsmännen från trakten af
Sala, angående begagnandet af de nya
malmstreck, som blifvit upptäckta omkring denna
grufva. Hans död hölls genom Hemming Gadd så
länge hemlig, tills man för den unge Sten
Stures räkning fått försäkra sig om de vigtigaste
slotten i riket. Men det oaktadt förorsakade det
nya riksföreståndarevalet häftiga stridigheter. –
Den högre adeln, som alltid i tysthet var
tillgifven det danska intresset och önskade
Kalmare-Unionens förnyande, ville hafva det gamla
riksrådet Erik Trolle upphöjd till denna värdighet.
Allmogen deremot, som ganska väl erinrade sig
att Erik Trolle varit en ibland dem, som under
Svante Stures regering velat göra Sverige
skattskyldigt under Danmark, och som med skäl
misstänkte honom att emottaga regeringen blott för
att inkalla danska konungen, förkastade honom
på det bestämdaste, och utvalde den aflidne
riksföreståndarens son, Sten Sture, till sin faders
efterträdare. Båda partierna sammandrogo
stridskrafter, och saken höll på att komma till en
blodig strid, då ändtligen aristokraternas parti fann
omöjligt att motstå hela svenska folkets allmänna
vilja. Erik Trolle måste afsäga sig den tillämnade
värdigheten, och Sten Sture blef allmänt
erkänd såsom riksföreståndare. Han förtjente
äfven denna utmärkelse, genom alla de dygder,
som pryda hjelten och menniskan. Ofta hade
han på knä för sin fader fällt förböner för de
felande, dem den stränge riksföreståndaren velat
straffa. Såsom krigare kände han aldrig någon
fruktan: han var öppen och glad i umgänge,
frikostig och försonlig mot fiender. Allt detta
kunde ej annat än tillvinna honom svenska
allmogens kärlek; också var den under hela hans
regeringstid honom oföränderligt tillgifven.
Men hvad som aristokratiska partiet ej kunde
tillvägabringa genom Erik Trolles val, ville det
nu på en annan väg försöka genom hans son.
Erkebiskopen Jakob Ulfsson i Upsala afsade sig,
i anseende till sin höga ålder, sin höga
värdighet, och rekommenderade hos riksföreståndaren
till sin efterträdare den unge Gustaf Trolle, Erik
Trolles son, hvilken, sedan han en lång tid
studerat utomlands och varit den första svensk som
lärt sig grekiska, beklädt betydliga värdigheter
vid romerska hofvet. Jakob Ulfsson egde nog
illslughet att föreställa riksföreståndaren, att detta
vore den bästa utvägen att tillfredsställa den
uppretade Trolleslägten för dess tillbakasättande vid
riksföreståndarevalet, och att Sten Sture och
Gustaf Trolle, såsom unga män, lätteligen kunde
komma öfverens. Sten Sture, hvars ädla hjerta
och karakter önskade fred och sämja i riket, var
snart förmådd till ett steg, som mera vittnade
om hans hjertas godhet, än den mognade
statsmannens klokhet. Han godkände domkapitlets
val i Upsala och skickade betydliga summor till
den nye erkebiskopen, för att förse honom med
medel till omkostnaderna vid hans invigning i
Rom; men på andra sidan försummade ej
konung Christian i Danmark att begagna ett
tillfälle, som återskaffade honom det hopp till
svenska thronens återvinnande som Sten Stures val
till riksföreståndare aflägsnat. Äfven han
skickade betydliga summor till Gustaf Trolle, under
hans resa genom Tyskland, jemte kraftiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
