Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hansdotter, Anna - Hansdotter, Elisabeth - Hastfer, Eva Jakobina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
process, hvilken blef ganska vidlyftig. – I Westerums
kyrka finns ett vackert epitafium öfver fru Anna
Cederflycht, hennes dotter Christina, samt
hennes döfstumma syster, jungfru Catharina
Hansdotter.
Hansdotter, Elisabeth, född i Stockholm 1642
och död dersammastädes 1719, var dotter af
borgmästaren i nämnde stad Hans Hansson och gift
med hans efterträdare, borgmästaren Johan Funck.
Det uppgifves att hon och hennes man efter
döden blifvit begrafna i samma graf, i S:t Nikolai
kyrka, hvilken borgmästaren Hansson i lifstiden
sjelf hade bekostat och der hans stoft sedan
jordades. – Fru Elisabeth skänkte år 1703, för att
hedra sin fars minne, till nyssnämnda kyrka (S:t
Nikolai eller Storkyrkan) den predikstol, som der
ännu finnes och som skall hafva kostat 10,000
daler; vidare, år 1710, 100 skeppund koppar samt
25,000 daler till rikets understöd. – Funckens
gränd i Stockholm lär hafva sitt namn efter
henne, som derstädes egde flera hus, af hvilka ett
ännu qvarstår, nära Kornhamns torg. – Om
hennes sondotter Christina Cronström, gift med
landshöfdingen Gustaf Funck, berättas, att hon, sedan
hon blifvit enka, i förtjusningen öfver vår förste
svenske romanförfattares, Mörcks, arbete,
"Adalrik och Göthilda", kallade författaren till
kyrkoherde i Bro pastorat, hvartill hon egde jus
patronatus.
Hastfer, Eva Jakobina. Vi kunna ej upplysa
hvilken som var hennes far, ehuru hon var af
adlig familj och hennes namn således borde
kunna återfinnas i Anreps "Sv. Adelns Ättartaflor";
man kan misstänka att hennes namn deri blifvit
uteslutet emedan hon gifte sig med den
oregelbundne och oordentlige vanbördingen Bengt
Lidner, emot alla hennes anhöriges råd. Men då
Lidners ryktbarhet öfvergår namnet Hastfers, så
är det besynnerligt att hennes namn uteslutits
från riddarhusets genealogier. – Lidner vistades
1787 och följande år i Finland, der han vid sin
ankomst mottogs med stor enthusiasm för sina
skaldestycken, hvaraf en del infördes i Åbo
tidningar. Man berättar följande om hans första
sammanträffande med fröken Eva Jakobina
Hastfer: Lidner blef inbjuden till en herre, som var
hans beundrare, och i detta hus vistades fröken
H., hvilken också redan var mycket betagen i
hans skaldestycken. Om aftonen uppmanade hon
Lidner att helst välja sublima ämnen, för hvilkas
behandling hans skaldegenius, enligt hennes åsigt,
var rikast begåfvad; förslagsvis nämnde hon
yttersta domen. Sedan alla gått till hvila och
Lidner fått sitt sofrum innanför en stor sal i öfre
våningen, väcktes man i den nedre af stundtals
återkommande starkt buller i den öfre. Någon
– man påstår husets värd – steg då upp och
begaf sig till nämnde sal. Der satt skalden vid
ett stort, uppslaget bord, tydligen i den yttersta
medvetslöshet, skrifvande med ilande penna,
stundom deklamerande strofer, som han skrifvit, och
då solens och stjernornas fall skildrades,
sparkade han i hänförelsen till klaffarne under
bordet, som uppehöllo bordsskifvorna, så att dessa
nedföllo med ett brak, som tycktes
öfverensstämma med skaldens ansträngda känsla. Värden
aflägsnade sig åter obemärkt. Följande morgon,
vid frukosten, uppläste Lidner för fröken H.
Yttersta domen. Samma dag anförtrodde han
sin beundrarinna, att han under sin vistelse i
Tyskland varit förlofvad med ett ungt
fruntimmer af stånd, skönhet och förmögenhet. Då de
en gång förtroligt suttit tillsammans i en
trädgård, hade han tyckt sig se sin mor komma med
ett fruntimmer vid handen och säga: "Här är
den du skall hafva; den der får du icke."
Lidner kände straxt inom sig att han ej skulle få
denna första älskade. Han reste hem till Sverige
och fick två år derefter underrättelse om
hennes död. När han nu första gången fick se
fröken Hastfer, igenkände han det fruntimmer, som
modern ledt vid sin hand, och var förvissad att
hon skulle blifva hans maka. – Det må vara
ovisst huruvida Lidner trodde på denna förmenta
uppenbarelse, eller om han, sällan icke
nogräknad om sanningen, med afsigt uppdiktat den,
för att beveka den godtrogna flickan, hvilken dock
ett fjerdedels sekel efter Lidners död ännu trodde
derpå. – Hennes till dyrkan gränsande
enthusiasm för sångaren öfvergick snart till kärlek,
och enligt en berättelse, som vi ej våga ansvara
för, skall det varit hon sjelf, som uppmuntrat
skalden, sedan hon förmärkt hans låga, men
tillika hans tveksamhet, i följd af sin ställning i
samhället. Lidner berättas då hafva uppriktigt
framställt för henne både sin hopplösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
