Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Josefina Maximiliana Eugenia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Drottning Josefinas moder var prinsessan
Amalia Augusta, dotter af konungen i Bayern
Maximilian Josef.
Konung Carl XIV i Sverige, hvars dynasti,
genom ödets underbara skickelse, kom att
efterträda Wasahuset, hade blott en son, arfvinge
till den thron, som hans fader genom sina
utmärkande egenskaper blifvit kallad att intaga.
Denne prins, med det Ossianska namnet Oscar,
född år 1799, valde till gemål furstinnan
Josefina af Bayern. Hon förmäldes den 19 Juni 1823
per procuram, och hitkom, helsad af det
svenska folkets varma förhoppningar – dem hon
också sedermera icke svikit.
Redan många år före hennes gemåls
uppstigande på thronen hade hon skänkt landet fyra
söner till trygghet för ättens bibehållande i landet.
1) Carl Ludvig Eugène (sedermera konung
Carl XV), född den 3 Maj 1826.
2) Frans Gustaf Oscar, hertig af Upland, f.
d. 18 Juni 1827, död d. 24 September 1852.
3) Oscar Fredrik, hertig af Östergöthland, f.
d. 21 Jan. 1829.
4) Nicolaus August, hertig af Dalarne, f. d.
24 Augusti 1831; och
5) prinsessan Charlotta Eugenia Augusta
Amalia Albertina, f. d. 24 April 1830.
Efter ett trettiosexårigt äktenskap afled
hennes gemål konung Oscar. Under den långa
tiden af detta äktenskap hade drottning Josefina
tillfälle att göra sig känd af Sveriges folk, som
hos henne beundrat stora egenskaper, både i
afseende på samhällslifvets och på hennes egna
husliga förhållanden, i hvilka sednare hon
erkännes hafva utmärkt sig genom qvinlig storhet.
Näst Catharina Jagellonica (hvars trofasthet
hon ådagalade) har ingen annan svensk
drottning så högt uppfattat sina pligter såsom maka,
och kanske ingen, så stödd af sin tro, så med
tålamodets kraft motstått vidriga ödens slag.
Hennes gemåls sjuklighet år 1852 och hennes af
henne sjelf såsom af hela svenska folket så högt
värderade sons, prins Gustafs, plötsliga död
samma år, voro sådana olycksöden, som kunnat
förkrossa hvarje sinne som icke hade religionens
säkra tillflykt och stöd. Knappt var den
sistnämnda olyckan kommen, förrän också den
andra inträffade – att konung Oscar föll i en
ganska svår och långvarig sjukdom, der hans
drottning, huld, vaksam och outtröttlig såsom en
maka i enskilda lifvet, uthålligt underkastade sig
mödorna utaf en eljest uttröttande vård. Vi
vilja här låna hvad som härom skrefs vid
tillfället af konungens tillfrisknande och vid den
allmänna illumination som Stockholms invånare
anställde för att fira denna glada förändring:
"Sveriges nuvarande konungahus,
omplanteradt från Söderns jord, kalladt genom
vördnaden för bragder och ett ädelt sinne, har funnit
trefnad i det gästvänliga Norden, och den gamla
stammen har skjutit starka grenar mot Nordens
himmel. Redan hade dessa förgreningar hunnit
till tredje slägtleden, aldrig störda utaf plötsliga
och oförväntade pröfningar, då, under året 1852,
liksom vid ett åskslag från öppen himmel,
olyckan och sorgen för första gången togo sitt läger
i konungaborgen. Den ene af konung Carl XIV:s
sonsöner nedsjönk på sjuksängen och snart
derefter i dödens famn – af alla ansedd värdigare
att lefva för himmelen än för jorden. Det
slaget kändes djupt i svenskens hjerta, och kännes
ännu, fastän fäderneslandet endast liksom på
afstånd förnummit värdet af denna milda natur,
som tycktes utgöra, och som utgjorde,
förenings- och sammanhållningsbandet både inom
konungafamiljen och mellan denna och nationen.
"Genast efter denna olycka for ett hemskt
och hastigt rykte kring stad och land: ’Konung
Oscar hade farligt insjuknat’.
"Under långa veckor, eller månader, var oron
tecknad i mångens ansigte, uttalad af alla, när
helst ämnet förekom. – – – –
"Ändtligen, vid jultiden, efter två månader
af orolig väntan, hördes trösteordet att
konungens sjukdom vändt sig. – – – – – – –
– – – – – – – – – – – – – – –
"I teckningen af det svenska tänkesättet för
sitt konungahus kan ännu lämpligen ingå ett
omnämnande af nationens tacksamhet och djupa
vördnad för sin drottning. Väl är det sannt att
denna vördnad icke så tillhör vår historia som
kärleken till regenten. Det qvinligt ädla, vare
sig på högre eller lägre platser, utgör mindre ett
föremål för offentligheten. Men om denna
vördnad icke tillhör historien, omfattar den likväl
här ett föremål förtjent af den högsta beundran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
