- Project Runeberg -  Anteckningar om svenska qvinnor /
218

(1864-1866) [MARC] Author: Wilhelmina Stålberg, P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knorring, Sofia von

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hon skildrade henne i olika drag i Dora i
"Kusinerna" – modern i "Torparen". Hennes
närmaste uppasserskor utgjordes de sednare åren
af tvänne flickor – i deras barndom kallade
"elfvor" – hvaraf den ena var född i huset på
Sofias födelsedag, modern tjenande der –; den
andra kom dit vid fyra års ålder med sin mor;
tre af dessa, jemte flera andra gamla tjenare,
voro i huset efter hennes död – naturligtvis
saknande henne djupt.

Oaktadt hennes långa anonyma författareskap,
kunde man aldrig märka ett drag af så
kallad "blåstrumpa"; detta liksom all affectation,
emanciperadt väsende m. m. afskydde hon, såsom
sjelf rent naturlig. Hon hade en enda dotter, hvars
uppfostran hon önskade göra sjelf; men då den
ungas anlag ingalunda motsvarade hvad hon
mindes från egna unga år, blef detta understundom
ett otacksamt arbete, tills hon, finnande här en
förening af intellektuellt och praktiskt mer
omöjlig, lät det sednare elementet bli det rådande
och lyckades bättre. Under tiden, liksom under
hela hennes barn- och ungdomstid, skref hon på
lediga stunder, dock osynligt för alla, utom de som
voro henne närmast, tills hon efter en illa botad
lunginflammation blef allvarsamt och beständigt
bröstlidande, och måste hålla sig större delen af
året inom sina rum. Under vintern 1830 började
hon sina "Kusiner", hvilka hon läste högt för
Augusta och ännu en syster, Hillevid, ung, sörjande
enka sedan hösten 1828, som, ständigt sökande
tröst af sina egna allvarliga böcker, dock lyssnade
med intresse till Sofias några ögonblicks läsning
och fann nöje dervid, särdeles när hon såg hur
denna sysselsättning var för den sjukliga systern Sofia
sjelf nyttig i mer än ett afseende, och kunde
leda till allvarligare ämnen framdeles; då
skrifsättet tycktes originellt den tiden, började
systrarne öfvertala henne att gifva ut sitt arbete;
snart lästes detta af hennes man, som sade
detsamma, och med mera verkan. Hon töfvade dock
från 1830 till 1834 att gifva ut dessa "Kusiner",
dels af misstroende till arbetet, dels af fruktan
att blifva igenkänd – hvilket ock blef händelsen,
ty i hennes till flera personer egnade bref
kändes stilen igen, dock ej till visshet. Hon
fortsatte således på sin mans och de tvänne i
förtroendet varande systrarnes uppmuntran; skref,
efter "Kusinerna" – "Axel""Vännerna"
"Qvinnorna""Illusionerna""Ståndsparaleller"
– tvänne band Skizzer – öfversatte "Två Fruar"
af fru Hahn-Hahn – "Tante Lisbeths 19 Testamente"
"Förhoppningarne""Torparen" samt
"Bref till hemmet", under en resa sommaren 1846
– bokstafligen bref till hemmet och således
mindre lämpliga att gifvas ut; så ock med hennes
sista manuskript, hvarmed hon sjelf ej var nöjd,
hvarför det äfven låg länge färdigt, men ej
renskrifvet förr än efter hennes död, derför ock
många felskrifningar, ökande dess underhaltighet.
Hon blef i det hela mildt recenserad – någon
gång motsatsen – dock alltid läst; bibehöll sin
anonymitet till ett af de första åren på 40-talet
(hade ämnat göra det alltid), då hon under en
brunnsdrickning i Stockholm blef så sjuk och
fortfarande svag, att hon måste stanna der öfver
då kommande vinter; blef dock bättre under en af
våra mest frejdade läkares vård. I början af
derpå följande sommar bevistade hon i Upsala
en magisterpromotion; var en dag hos professor
Geijer, utanför hvars fönster studenterna började
en af sina vackra sånger, som professorn sade
gällde henne och hvarför hon således borde tacka.
Hennes unga dotter stod då vid fönstret; men
då det utifrån roptes: "Det är ej friherrinnan
Knorring", närmade sig Sofia sjelf, och dels af
det för henne ovanliga häri, då hon aldrig som
författarinna burit öppen sköld, dels af
tacksamhet och slutligen af kroppslig svaghet, rörde det
henne mycket. Ifrån denna stund nekade hon
ej mer att erkänna sina, som hon oftast tyckte
sjelf, svaga produkter. – Hon skref mycket fort,
och som hennes lidande bröst ej tillät en lutande
ställning, skedde detta på ett med papper
öfverklistradt, lätt asklock, liggande på hennes knän;
detta lock, liksom hennes för hand varande
manuskripter, förvarades alltid jemte handarbeten
(hvari hon var särdeles skicklig) på ett sybord,
stående bredvid hennes fåtölj, hvilka båda, stol
och bord, instinktvis voro fridlysta af alla husets
tjenare. En gång under hennes sjuklighet
under vintern i Stockholm, då hon gifvit sitt
asklock en ny drägt, skref hon till Augusta, som
ej kunnat vara med henne hela tiden, ett af sina
kanske qvickaste bref, beskrifvande hur detta
nya, granna yttre (marmoreradt papper), döljande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:41:32 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sqvinnor/0248.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free