- Project Runeberg -  Anteckningar om svenska qvinnor /
221

(1864-1866) [MARC] Author: Wilhelmina Stålberg, P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krakau, Cecilia - Kruse, Beata Wilhelmina - Kruse, Hedvig Carolina

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

pigan gaf dem några kakor, de åto och torkade
sig, och mente att de andre skulle väl göra det
bästa ute på slottet, men Gud, och sal. moder
med knekte-hustrurna släpade fram kar och
tunnor, samt hvad annan bråte de fingo, att kasta
och draga fram i hvalfvet, att det ej kunde få
komma fler in på borggården. Der stod ett
gammalt hus utmed hvalfvet; dit drogo de 2 stycken
uppå taket, och lade afbrutna hästskor, samt
ugnejern, uti, och sköto i hvalfvet, att der blef
mycket folk döde och sargade, och somlige föllo
i en brunn som var i hvalfvet; och emedan de
drogo och släpade ut den bråte, som var kastad
i hvalfvet, hade sal. moder låtit knekte-hustrurna
värma lut af aska och kalk; den slogo de på
händer, hufvud och armar, och brände fienden,
att de lågo i hvalfvet och kring porten som
skållade svin om morgonen. Ändtligen stormade
de ytterligare, men krutet begynte att fela oss,
neder på slottet och krutkammaren, der skansen
nu är gjord igen. Höfvitsmannen, som var der
uppå, hade låtit slå porten igen, att man i hast
icke kunde få krut, hvarpå sal. moder, som var
något rask uppå sig, steg till vakten och sade:
’Om du icke låter upp porten, och Gud hjelper
oss, att vi få slå af fienden, skall både du och
de andre derpå få en ond färd, och skola blifva
hängde’; ändtligen stötte vakten och några
besköttare på porten, söm öppnades, att vi fingo
krut, och kommo åter till att fäkta med krut
igen, hvarpå fienden, ungefär kl. 7 eller 8 på
morgonen, måste vika bort på ängarne, dit de
drogo sig undan; men sal. moder gick på öfra
slottet eller skansen, och sökte efter
höfvitsmannen, som kallades Sven i Ramnaköf, då hon
ändtligen fann honom sittande på ett hemligt rum,
och hon frågade, om det var nu tid att svala
sig, och tog honom vid både fötterna och
hufvudet och slängde honom neder i sin egen
orenlighet. Ändtligen då vi väl kunde se, hvar allt
de danskas folk ihop stod på ängen, och en red
på en hvit häst, gick sal. moder till besköttaren
och bad att han ville skjuta åt honom, det han
ock gjorde, menandes att det var danska
konungen, men det var en öfverste, som han sköt, att
hjernan och blodet flög på kung Christian, som
måtte säga: dälen ta Kråken, han sofver intet.
Detta var ärnadt mig.
Kungen fann ej rådligt,
att längre der förblifva, utan förskingrade sig
der på ängen, och ryckte åt gamla staden eller
Nylösse, hvarest han tog sitt tillhåll, och sände
så en trumpetare till oss för porten, och begärde
att få låta begrafva sina döda. Då blef honom
svaradt af sal. moder: Har Gud undt oss lyckan
att slå dem neder, vilje vi väl sjelfva låta dem
begrafva
, det vi ock gjorde, och låte säga till de
danske, <i>att de kommo så oförvarandes; men om
de ville komma till middagsmåltid, ville vi bättre
bereda måltid för dem.</> När detta så var skedt,
kom sal. moder i stugan, utanför hvilken var
vakt, och skulle bese, hvad gäster derinne voro,
och fann alltså dessa 30 män, som sutto och
värmde sig, och begärde att moder skulle gifva
dem mat. Hon svarade, de skulle straxt få, och
lät så leda den ena efter den andra ut för
dörren, och lät slå dem för pannan med ett vedträ
och musköttbaken till döds, på en när, som sal.
fader och moder hade med sig till Stockholm,
der han (Krakau) blef förordnad till Waxholmen,
att der blifva efter sal. k. Carl d. IX:s
befallning, emedan den danske ville åter med skepp,
som han ock gjorde, komma för Waxholmen."

Kruse, Beata Wilhelmina, dotter af kaptenen
vid Lifdragonerna Hans Jakob K., föddes 1731
och gifte sig 1751 med generalmajoren grefve
Hugo Herman v. Saltza, samt dog 1812 på
Hökälla, som hon testamenterade åt sin mans
brorsöner. Några dagar före grefvens död, d. 28
Febr. 1785, skref konung Gustaf III till biskop
Wingård, att han borde försäkra grefvinnan, i
händelse hon blefve enka, om konungens ömma
omvårdnad, tilläggande: "en man, som gjort sig
så estimerad i krigstjensten, hvars tillgifvenhet
för mig och riket varit sedd med så mycken glans,
som vid 1772 års revolution nästan ensam hade
mitt hela förtroende, som har haft den hedern
att föra landtmarskalksstafven vid riksdagen och
som burit kronprinsen till dopet, har för många
rättigheter till min aktning, för att ej vara
viss om mina tänkesätt för dem han lemnar
efter sig."

Kruse, Hedvig Carolina, stiftsfröken, dotter
af kaptenen vid Lifdragonerna Hans Jakob K.,
död 1797, 61 år gammal, på Berg i
Östergöthland, hade kort före sin död gjort en
testamentarisk disposition, nemligen af 1/4 hemman,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:41:32 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sqvinnor/0251.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free