Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lind, Jenny
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedermera, såsom större, på talscenen, dock i
smärre roller. Man hörde henne äfven stundom
sjunga, men man hade svårt att säga, om denna
röst, så outvecklad som den då var, någonsin
skulle blifva någon egentlig sångröst. –
Ändtligen uppträdde hon i Friskytten, i Agathas roll,
der hon väckte allmän förundran och vann
enhälligt bifall, och man började nu att på allvar
förespå henne en lysande konstnärsbana. Hon
var då aderton år gammal.
Då gjorde hon ett besök i utlandet, dock
utan några särdeles gynnande resultater ... man
hade deraf väntat sig något mera. Emellertid
hördes hon med särdeles nöje i sin födelsestad,
samt utvecklade sig, under sångmästaren Bergs
nitiska ledning, dag från dag, hvarför den
beundran hon väckte ökades i samma mån som
hennes framsteg på konstens bana.
Ändtligen gjorde hon om sommaren 1840 en
resa till Paris, i ändamål att studera för Garcia.
Man tanke sig dock den arma flickans
bestörtning, då denne mästare, vid det han hörde henne
första gången, fällde det alla förhoppningar
nedslående yttrandet: "Mitt barn, ni har ingen röst."
– Och hon, som redan var van vid så mycken
hyllning!... hon, som på sin blifvande talang
hade byggt så många ungdomshoppets skimrande
luftslott! ... Hon, som – nog af! ... detta var
för henne ett förskräckelsens ögonblick.
Garcia märkte det och ångrade sitt
förhastande. Han bad henne sjunga ännu en gång
och gaf henne nu den trösten, att, om hon
hvilade några månader, utan att sjunga en enda
ton, skulle måhända hennes af öfveransträngning
sjuka röst kunna åter blifva klangfull och mjuk.
– Den stackars Jenny underkastade sig det hårda
vilkoret, att sysslolös, utan sångens ädla
tidsfördrif, hvarvid hon var så van, utan bekanta, i ett
främmande land och snart sagdt utan hopp för
framtiden, under flera månader uppehålla sig i
Paris. Efter den bestämda tidens förlopp
började hon åter sina studier för Garcia. Härvid
vann hennes röst alldeles oväntad utveckling, så
väl i styrka och omfång, som i mjukhet och
behag; men den kinkige sångläraren var dock icke
nöjd och afrådde henne vänligen från att
offentligen låta höra sig i Paris, hvars publik, enligt
hans förmenande, vore den svåraste i verlden
att i sådana fall tillfredsställa. – Hon återvände
således till Stockholm, der hon väckte en
enthusiasm, stegrad för hvarje gång hon uppträdde.
Det var ock icke endast hennes röst, som hade
vunnit på det tvååriga vistandet i Paris: det var
äfven hennes sätt att föra sig – hela hennes
yttre menniska. Själfull, genialisk och
hänförande hade hon alltid varit på scenen; hon hade
alltid förstått att föra publiken med sig; men nu
kom härtill, att hon förde sig med mera grace,
klädde sig med mera smak, var, med ett ord,
alldeles oemotståndlig, då hon sjöng och
agerade. Båda delarne gjorde hon med den
fulländning, att det var svårt att säga, i hvilketdera
hon var störst – aktionen eller sången.
Detta var dock för mycket för det fattiga
Sverige; ty när har väl det någonsin fått hos sig
för alltid behålla en talang af första ordningen?
Flera sådana hafva ammats inom våra fjellar;
men då de blifvit färdiga, ja, endast halffärdiga
till täflan på konstens bana, hafva de, likt
flyttfåglar, flugit bort till främmande, af solen mera
gynnade länder, att der bygga bo och – förblifva.
Så gjorde äfven vår frejdade, vår förgudade
Jenny Lind. Hon kunde ej qvarstanna i det
torftiga hemlandet; hon måste ut, att förvärfva rykte
och guld, båda delarne till en oerhörd grad.
Hennes tillfälliga besök i Sverige blefvo sedan
korta – blefvo slutligen inga, och vi måste
åtnöja oss med att endast från fjerran höra
återklangen af hennes rykte.
Hennes utomordentliga flit i sina studier, i
förening med snille, hade bragt henne derhän
att i sina poetiska framställningar återgifva de
finaste nyanseringar af menniskokarakteren och
dess lidelser. Hon var på sådant sätt blefven
nästan större skådespelerska än sångerska, fastän
hon i denna sistnämnda talang eröfrat första
rummet bland konstnärer i två verldsdelar.
Med en djup fantasi begåfvad, kom hon
under inflytelse af tidehvarfvets pietistiska syftning,
och började snart betrakta theater, och i
allmänhet nöjen, såsom dels fåfänglighet, dels
såsom synd, och följden blef den, att hon, genom
ett enda beslut (kraftigt såsom hela hennes inre
menniska), förkastade hela den ena talangen, den
sceniska, som likväl till en stor del uppburit den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
