Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lund, Linda, född Röske - Lundberg, Josefina - Lundeberg, Amalia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Alices parti. Recensenten vill just icke säga
att han finner en sådan dubblering berättigad
och ändamålsenlig, men han kan icke annat än
säga fru Lund sin uppriktiga komplimang för
det sätt, hvarpå hon löste den svåra uppgiften.
Hon höll såväl i musikaliskt som dramatiskt
hänseende icke allenast de båda partiernas särskilda
elementer sorgfälligt skiljda från hvarandra, utan
presterade äfven inom de för hvardera rollen
uppdragna gränserna någonting så förträffligt,
att man ej kan säga för hvilketdera partiet
naturen rikast begåfvat sångerskan. Fru Lund
tillvann sig sålunda publikens odelade intresse.
Lundberg, Josefina, är ett namn som troligen
icke är kändt af så många inom Sveriges rike.
Säger man deremot: fru Wettergrund, så ropa en
mängd röster: ack! då vet jag! då vet jag! och
skulle man dertill lägga: pseudonymen Lea, så
ropas med stigande pathos: o! ... den qvicka
författarinnan! och få torde då finnas, som säga:
henne känner jag icke till, åtminstone bland dem
som göra anspråk på bildning och på att räknas
bland de inom litteraturen i vårt land
någorlunda hemmastadda.
Josefina Lundberg, född 1820 och uppvuxen
i en af Sveriges mindre städer – vi tro i
Carlshamn – tillbragte sin ungdom i Ronneby, der
hon försörjde sig med barns undervisning, tills
hon ändtligen, efter en lång förlofningstid, gifte
sig med herr Wettergrund, tjensteman vid
Kalmare tullkammare, hvilken till denna stad
hemförde sin lika vackra som snillrika brud.
Det är just icke många år sedan fru
Wettergrund först framträdde såsom författarinna,
men hon gjorde det med heder och framgång,
och hvarje liten skizz af hennes penna, hvarje
hennes hjertas och tankes utgjutelse – de äro,
beklagligen, alltför få – mottages med sann
glädje af den läsande allmänheten, ty det ligger
intet pjunk deruti, der är friskt lif hos hennes
humoristiska sångmö. Man skulle kanske kunna
anmärka, att der finnes mer hufvud än hjerta,
att hennes teckningar röja ett slags besynnerlig
åtrå, att med skadeglädje framställa
menniskornas uselhet, lumpenhet, småaktighet, samt
haltlösheten af det guld, som hos dem ofta glimmar;
att det ligger på sätt och vis något sorgligt uti,
att en person, så ung som Lea var, då hon först
började skrifva, redan gjort så bittra
erfarenheter af lifvet, att hon märker dess lyten och
skuggsidor, samt menniskokarakterernas fel och
brister, tomhet och mörker, redan vid en tid, då
man vanligen plägar med den glada ungdomens
lättrogenhet och sorglöshet blicka ut öfver
lifvet och tro att allt är godt, tro att menniskorna
mena hvad de säga och handla så som de gifva
sig sken af. Kanske torde dock erfarenheten
för den lifliga Lea tidigare än för andra
menniskobarn hafva lyftat täckmanteln från
menniskornas svagheter och lyten: – vi känna ej de
orsaker, som gjort henne så tidigt klarsynt; men
vi beundra hennes snille, hennes sanna
reflexioner, klädda i skämtets drägt, och vi njuta deraf
i fullaste mått.
Det var, om vi ej missminna oss, året 1847
eller 48, som de skaldestycken och smånoveller,
dem Lea första gången lemnade på trycket,
utkommo, under titel af "Småbitar af Lea", och
till deras första resa i verlden utrustade med ett
företal af Braun. De hade visserligen icke
behöft denna rekommendation, för att komma fram
och göra sin rund och bli af alla omtyckta; men
skada kunde dock aldrig de af Wilhelm von
Brauns penna skrifna raderna, som upplyste om
huru han lärt känna den unga författarinnan,
samt hur hennes qvickhet och liflighet slagit an
på honom, hvilken eljest var så sträng mot
qvinnor i allmänhet.
Om våren 1863 var den älskliga
författarinnan på ett besök i hufvudstaden och dröjde här
någon tid. På en för henne af litteratörer
tillställd subskriberad middag på värdshuset Blå
Porten å Kongl. Djurgården hade vi tillfälle att
göra hennes personliga bekantskap, och säkert
är, att hon ej kunde annat än vinna vid att lära
kännas på närmare håll; ty hon är, i sanning,
ett både i yttre och inre måtto rikt begåfvadt
fruntimmer.
Lundeberg, Amalia, mamsell, född i
Stockholm 1816, gjorde sig derstädes känd genom sin
offentligt yttrade böjelse för katholska läran samt
sina intriger för denna tro. Hon var i
Stockholm en lekboll i katholikernas händer, och
utgaf ett digert arbete med titel: <i>"Bref från
andliga män ock andra ansedda personer af olika
trosbekännelser och från olika länder till Amalia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
