Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Malfred, en ung och högättad svensk junfru - Malmqvist, Johanna, född Lindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ansågs för hvarken synd eller skam, då det
straffades blott med sjelfhämnd och sjelfhämnd var
tillåten – hvilken man hade icke då förolämpat
någon?
Äfven långt efter kristendomens införande
herrskade vigarfvets råa sed i norden, och
presterna voro således betänkta på att skaffa dem,
som af sina fiender voro förföljda, åtminstone en
ögonblicklig fristad. De förordnade således, att
hvarje fridlös, som det hette, skulle vara säker,
så snart han hunne inom en kyrkas heliga
område. Det måtte nu vara en af lagens tjenare
eftersatt brottsling, eller en af enskild hämnd
förföljd – nog af, han var fri, så snart han
hunnit blott på första trappsteget utanför en
kyrkodörr. Dock icke längre var han af kyrkan
hägnad, än den tid han förmådde uppehålla sig inom
dess heliga område.
Att bryta den frid, som kyrkan sålunda
förlänade en olycklig flykting, ansågs för ett stort
brott, medförande vanära och allmänt förakt.
Likväl har man exempel på, att den mot nämnda
brott stiftade stränga lagen någon gång
öfverträddes af sjelfsvåldet, öfverdådet och den
ogudaktigaste hämndkänsla.
Så berättar historien huru en ung och
högättad svensk jungfru, vid namn Malfred, älskade
en yngling, vid namn Ingemar, och var af
honom älskad tillbaka. Men för deras förening
lades hinder af ärelystna och despotiska anhöriga,
som i stället förlofvade den unga flickan med
herr Lave Lavmandsson, hvilken straxt derefter
drog i härnad. Medan han var borta mottog
dock Malfred, på sitt gods Björkeborg i Blekinge,
der hon bodde, besök af Ingemar, den hon höll
så innerligt kär. Men – utan att någon kunde
ana det, hade Lave Lavmandsson fått tillfälle
att rida hem från kriget, i den enda afsigten att
öfverraska och bespeja sin fästmö, hvilken,
såsom han visste, hade nödtvunget gifvit honom
sitt ja och mot hvilken han hyste en hop
misstankar, af falska vänner underblåsta. Och då
Malfred och Ingemar en dag sutto i Björkeborgs
gamla stensal, instörtade med bleka kinder en
småsven, som förkunnade att herr Lave
Lavmandsson var i antågande.
De förskräckta älskande kastade sig på hvar
sin häst och flydde; men Lave hade hunnit så
nära, att han varsnade och förföljde dem. De
redo till S:ta Maria kyrka, belägen på en kulle,
vid stranden af sjön Ifön, dit de hade blott
några stenkast.
Det lyckades dem att hinna in i kyrkan, der
de, omgifna af en mängd svenner, som hade
åtföljt dem, knäböjde och bådo om den Heliga
Jungfruns beskydd, hvilket den höga
himladrottningen dock ej förlänade dem. Innan de visste
ordet af började takplåtarnes smälta metall
droppa ned på deras hufvuden, och i ett nu stod
hela kyrkan i ljusan låga. – Den grymme herr
Lave hade nemligen tändt eld, för att innebränna
alla som i kyrkan voro.
Då bad Malfred Ingemar hjelpa henne ut
genom ett kyrkofönster, och förmodligen ämnade
älskaren rädda sig på samma väg. Men den
elake herr Lave såg Malfred krypa ut, skyndade
att gripa henne, förde henne med sig bort och
tog henne till hustru, trots all hennes
motsträfvighet. Hurudant hennes öde sedan blef
förmäler ej sägnen. Icke heller omnämnes huru Lave
Lavmandsson lyckades undgå det straff, som den
nya lagen stiftat mot brott af en så oerhörd
beskaffenhet. Förmodligen förskansade han sig inom
sin väl befästade borg.
Ingemar lyckades ej att komma ut ur elden,
ej heller någon af hans män. Allesammans
omkommo ömkligen, och af kyrkan återstod icke
mer än en grushög, som ännu i dag visas för
resande.
Äfven efter slottet Björkeborg lära
lemningar vara synliga, ehuru öfvervuxna med bokskog.
Malmqvist, Johanna, född Lindberg, af
borgerlig härkomst, från Köping, född den 29 Dec.
1805. En af vårt lands märkvärdigare qvinnor,
icke genom snille och talanger, men genom
uthålligt ädel verksamhet. Hon bör likväl, såsom
tillhörande ett särdeles vackert familjlif, icke
nämnas ensam. Hennes man, som icke i det
allmänna kan prunka med en hög
samhällsställning, delar hennes verksamhet i lika grad som
hon. Äfven dottern, Evelina Malmqvist, egnar sig,
sedan många år, åt samma bemödanden som
föräldrarne. Dottern är äfvenledes gift. Hennes
man, herr Söderberg, är lärare i den
uppfostringsanstalt som föräldrarne stiftat och tillhör
stiftelsen med samma nit, som de öfriga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
