Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maria Eleonora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
barnet var en flicka och dessutom ovanligt mörkt
och fult; hvaremot, efter konungens död, den
stackars lilla prinsessan hade allt att lida af
moderns ömhet, som då började flöda öfver,
liksom om hon då velat ersätta den späda för de
år af likgiltighet, nästan af hat, hvarunder Maria
funnit sig bäst, då hon varit långt från sitt barn.
Vi sade med flit ordet lida, ty Maria Eleonoras
förvända uppfostringsmethod är ju nogsamt
bekant. Än slösande med yttringarne af en
kärlek, som den lilla på intet sätt förmådde
motsvara, än utöfvande en orimlig stränghet, än
smekande, så att det var högst besvärligt, än
utdelande aga för ingenting, qvarhöll Maria Eleonora
i fyra års tid Christina, från och med dess sjette,
till och med dess tionde år, i den för lefvande
inrättade graf, hennes hejdlösa sorg öfver
makens förlust beredt åt hennne sjelf och alla dem,
hvilka hade det missödet att utgöra hennes
uppvaktning. – Ändtligen gjorde ständerna ett slut
härpå och ryckte den blifvande regentinnan med
våld undan denna lika oförståndiga, som på
barnets själ menligt inverkande behandling.
Detta var ett åskslag för Maria Eleonora.
Hon rasade af sorg och harm, och utgöt
synnerligast sin vrede öfver Oxenstjerna, som hon trodde
vara mest vållande härtill. – Denne herre hade
dock icke större del deri, än Gyllenhjelm och
de andra förmyndarne, och han visade sig, nu,
såsom alltid, lugn mot drottningens förebråelser,
tålig mot sin hänsofne kunglige väns maka. –
Mest grämde det dock denna, att Christina skulle
förblifva under vård och uppsigt af "den
kalvinska qvinnan", såsom hon kallade sin älskvärda,
af alla högaktade svägerska, pfalzgrefvinnan
Catharina, den hon aldrig kunde fördraga, troligen
derför, att Gustaf Adolf alltid hade till henne
flytt med sina bekymmer och af henne tagit råd,
då något maktpåliggande var å färde, hvaremot
han med sin drottning endast jollrat, såsom man
jollrar med ett barn.
Då andra enkor under blott ett år bära sin
sorgdrägt, bar Maria Eleonora i tretton års tid
den aldra djupaste enkedrägt, och den så tung,
vanställande och öfverdrifven som möjligt. Det
var endast på hennes dotters, den då regerande
drottningens, under form af maktspråk uttalade
önskan, som hon något litet lättade på sorgdrägten.
– Det innersta af sina rum på Stockholms
slott hade hon, genast vid sin återkomst hit
såsom enka, låtit helt och hållet bekläda med svart
sammet, så till tak som väggar, och ytterligare
fördystra med tunga draperier af samma tyg, samt
pryda med breda silfverfransar och andra sirater
af silfver eller försilfrad metall, så att det såg
ut alldeles såsom ett grafchor, eller en kolossal
likvagn. Det hör till saken, att alla fönstren i
rummet voro tilltäppta och dolda under det svarta
sammetet, samt att matta ljuslågor flämtade i
försilfrade pipor, placerade omkring alla väggar,
på lika afstånd från hvarandra.
Det var här den oförnuftigt sörjande enkan,
hvars tårekälla aldrig utsinade, ensam satt och
begrät den så tidigt hädangångne, och det under
flera timmar af dagen. Hon lemnade då sin
omgifning i de angränsande rummen, och det
hörde till de särskilda ynnestbevisen att hon
tillät någon annan än prinsessan Christina der
sätta sin fot öfver tröskeln. Det ovanligt
snillrika barnet var dock föga smickradt af
företrädet, då fråga var om "grafrummet", såsom hon
kallade det, men hon nödgades ditin, mot sin
vilja, och kom ej heller derifrån så fort hon det
önskade.
Det var här som Maria Eleonora idkade det
sjelfplågeriet, att i timtal betrakta och med sina
aldrig sinande tårar öfverskölja Gustaf Adolfs
balsamerade hjerta, som hon fört med sig från
Tyskland och ständigt hade hos sig, förvaradt i
en förgyld silfverask. Denna ask stod på ett
litet svart altare i det svartklädda rummet. På
framsidan af detta altare voro anbragta ord af
oljadt rödt papper, hvilka, då en brinnande lampa
ställdes der bakom, lyste genomskinligt i glödande
och gyllne brand. Dessa ord bildade fyra rader
och utgjorde den bekanta versen, som Maria
Eleonora sedermera, då hon ändtligen blef
tvungen att lemna ifrån sig hjertat, för att befordras
till ro i grafven, lät gravera på de stora
guldhjertan, hvilka utgjorde insignierna till den
orden hon då stiftade, ehuru endast för några få
af de henne mest tillgifna hoffruntimren samt för
sina anhöriga i Brandenburg.
Så framlefde Maria Eleonora i det för henne
aldrig angenäma Sverige några bedröfliga år,
intill 1640 – hennes dotter var då fjorton år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
