- Project Runeberg -  Anteckningar om svenska qvinnor /
275

(1864-1866) [MARC] Author: Wilhelmina Stålberg, P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Märtha var en dansk prinsessa, dotter till konung Erik Glipping - Märtha, Svante Stures andra gemål

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dit de i stort och lysande följe voro bjudna till
gäster, och slutades der högtiden med skådespel
och riddarelekar. En skådebana var härtill byggd,
och framred der inom skranket mång’ ädel
riddare, att försöka hvarannans mandom och lycka;
mången, som red bort med seger och under
högljudda bifallsrop af åskådarne; – mången, som,
kastad af sin häst, misslynt drog sig undan
och gömde sig bland myckenheten; men af alla,
som på vädjobanan inredo och vunno bifall och
seger, tycktes den unge hertigen vara den
ypperste, och spridde sig från den dagen hans
beröm vida bland folket. Hurudana den tidens
skådespel voro, visas icke så lätteligen; men i
krönikorna omtalas, att "Gärande" utförde sådana
lekar på skådeplatsen. I Göthalandet säges
allmänneligast gära, i stället för göra, och
talesättet gära sek sjuk" betyder: ställa sig såsom en
sjuk, ändock man är frisk. "Gärande" voro de
af ungdomen eller sjelfva riddarne, som framträdde
utklädda för åskådarne, att föreställa de
hjeltars och jungfrurs äfventyr, hvilka omtalas i
sagorna eller i folkets gamla qväden. Så lektes
Helges och Swawas, Sigurds och Brynhildas
kärlek sångvis och med lifliga åtbörder, såsom ännu
i dag i några landsorter ringlekar utföras med
sång och dans. Från dessa tider är det ännu
sed i de flesta landsorter, att annandagen af ett
bröllop begynnes med ett slags skådespel af
utklädda "Gärande" bland bröllopsgästerna, hvilka
med förställda och målade ansigten, utspökade i
ut- och invända kläder, utföra allahanda gyckel
till åskådarnes förlustelse. Ofta utsiras i sådant
ändamål en stor oxe, sommartiden med
blomsterkransar, om vintern med granna band eller band
och papper kring de ståtliga hornen, och på oxen
sitter en "Gärande", löjligt tillspökad, med
något gammalt rostigt svärd eller dylikt i handen;
så ledes oxen med sin riddare kring byn, åtföljd
af en hop utklädda gossar och flickor, hvilka
utföra hvar och en sitt spel, så godt de förmå;
före dem gå ännu löjligare utspökade
musikanter, och ibland dem några, som förfärligt larma
takten på spjäll och stekpannor, i stället för
forntidens "bombara". På sådant sätt inkommer
hela sällskapet i bröllopssalen, der den ridande
hjelten omtalar, hvem han föreställer, och vidare
utförer sitt spel." – – –

Det dröjde dock icke länge, förrän oenighet
började utbryta mellan Birger och hans båda
bröder, Erik och Waldemar. Hertigarne,
afundsjuka på sin bror, sökte att störta honom, och
togo slutligen både honom och hela hofvet
tillfånga, hvarvid Magnus Birgersson, kronprinsen,
som då var ett minderårigt barn, blef räddad af
en hofman, en trogen vän till konungahuset, som
i sin famn bar honom långt bort, genom skog
och ödemarker, samt lagade så, att han kom
öfver till Danmark.

Ändtligen, efter många vändningar och öden,
ingicks mellan bröderna en förlikning;
konungen hade likväl i sinnet att, förr eller sednare,
hämnas den skymf han lidit. Man vet huru
han genom en makalös förställning lyckades få
de båda bröderna i sitt våld, på så sätt, att
han tillställde ett det mest lysande gästabud i
Nyköping, der kung Birger höll ett rörande tal
om kristlig försonlighet och broderlig vänskap.
De intet ondt anande hertigarne läto sig
undfägnaden väl smaka och insomnade tungt, för
att vakna under bödlars öfverfall. Till den
djupaste fängelsehålan i Nyköpings slott blefvo de
förda, halfnakna, såsom de rycktes ur sömnen,
för att med tunga jernkedjor om händer och
fötter fastsmidas vid muren och – svälta till döds.

Menskligheten ryser öfver sådana illbragder,
och hur skulle ej den arma drottning Märtha
rysa öfver att med äktenskapets band vara
fängslad vid ett sådant odjur, för hvilket hon nu, i
stället för den fordna kärleken, ej kunde hysa
annat än afsky? – Och hon, som dock var så
god, att hon vid sin förmälning, till enda
morgongåfva, begärde nåd för några svenska herrar,
hvilka för politiska förbrytelser försmäktade i
fängelse eller landsflykt!

I hela tjugo åren, till 1341, öfverlefde hon
sin gemåls störtande från den thron, han med
ett dubbelt brodermord befläckat. Hon såg sin
oskyldige son Magnus halshuggas och äfven sina
trenne öfriga barn nedstiga i grafven före henne.
– Arma drottning Märtha!

Märtha, Svante Stures andra gemål, en
dotter till Ivar Jönsson, en dansk riddare, och förut
gift med ståthållaren på Aggerhus’ slott Knut
Alfsson, efter hvilken hon var enka, då hon
förmäldes med den svenske riksföreståndaren.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:41:32 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sqvinnor/0307.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free