- Project Runeberg -  Anteckningar om svenska qvinnor /
279

(1864-1866) [MARC] Author: Wilhelmina Stålberg, P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nilsdotter, Christina

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

musikalisk allmänhet, och vi hafva ännu hos oss fru
Michaeli, som utlandet icke hittills förmått
fullkomligen frånröfva oss.

Christina Nilsson är den sista uppstigande
svenska stjernan – dock icke så att man
förlorat hoppet om efterträdande konstnärer i detta
vårt elegiska Norden. Hennes första år äro
omgifna utaf det slags skymning som kan väntas
tillhöra barndomen, och isynnerhet en barndom
inom en medellös familj. Hon är född omkring
år 1846. Föräldrarne voro torparefolk under
Huseby bruk i Skatelöfs socken af Kronobergs
län. "Det händer i vårt fädernesland, likasom
annorstädes, att den rikedom som finnes inom
ett stort herresäte icke precist sprider sig till
hvarje underlydande torp", skrifver vår Orvar
Odd. Det var således händelsen att dottern
Christina, likt hennes syskon, uppväxte i små
omständigheter. Men det är icke gerna möjligt att
ett anlag för sång och poesi skall gå helt och
hållet förloradt i en natur, sådan som den, hvarur
hon tog sina första intryck. Strömmar, skog och
sjöar i det namnkunniga Wärends härad verka
mystiskt och omedelbart på sinnet hos Blendas
efterkommande. Den ljuslockiga flickans poetiska
sinne uppfattade naturtonernas språk och
återgaf det med egna organer. Dock lånade hon
också från konsten ett hjelpmedel att återgifva
de toner hon uppfattat. På en dålig fiol – det
påstås att hon gjort den sjelf – öfvade hon de
melodier, som det sagorika landet i ymnighet
erbjuder. Sannolikt har hon dock, efter första
försöken med så ofullkomligt medel, kommit i
besittning af en ordentlig, om också ännu dålig
fiol. Med denna, och det ädlare instrumentet,
sin egen röst, som icke kunde vara falskt, lät hon
höra sig på folksammankomster, och vidare på
marknader. På en sådan marknad i Wernamo,
småländningens högsta förtjusning – dit han,
såsom bekant är, längtar tillbaka från vistelsen hos
sjelfve S:t Pehr – lät Christina Nilsson en gång,
såsom vanligt, folkhopen, mot sammanskott af
kopparslantar, höra sig – dock ej blott af
hopen; äfven ortens domare, en häradshöfding
Tornerhjelm, var med ibland åhörarne, lyckligtvis
med förmåga att fatta hvad som af den unga
sångerskan kunde utvecklas. Genom honom och
hans familj kom den tolfåriga i pension hos en
fru i Halmstad, der demoiselle Walerius,
sedermera friherrinnan v. Leuhusen, fattade
beskyddande välvilja för den unga flickan, och dermed
ärligt uthållit, så att af anlagen kunde danas
utbildad talang.

En vändpunkt i Christinas lefnad inföll, då
friherrinnan Leuhusen införde henne i
kompositören Franz Berwalds familj, der, genom nit hos
läraren, lätt fattning och mycken flit hos eleven,
den unga sångerskan hastigt steg till sådan
utveckling, som hennes beskyddarinna förväntat.

Men, de största anlag hafva ännu aldrig
ensamma danat en hög fulländning hvarken i konst,
i vetande eller ädel och storartad mensklighet.
Det är arbetet som gör denna fulländning. Det
är saknaden af trägenhet och flit som ofta
hindrar de högt begåfvade att hinna ett stort mål.
Christina Nilsson var flitig; arbetet gjorde henne
till det som hon blifvit.

Snart blef hon med intresse omfattad i
enskilda sällskap i det musikaliska Stockholm, och
en konsert föranstaltades för att bereda henne
medel att mera sjelfständigt fortgå på
konstnärsbanan. Men bifallet var alltför sparsamt, och
man tycktes anse konserten varit anställd endast
såsom insamlingsmedel.

Hennes lärare lät icke afskräcka sig från att
med samma nit som förut fortsätta hennes
undervisning. Man beslöt skicka henne till Paris.
Medel till en så kostbar vistelse bereddes henne
genom friherrinnan Leuhusen och hennes
relationer. Icke ensam utkastades den unga flickan
i verlden. Friherrinnan reste sjelf med henne,
och uppsökte i Paris en passande familj som
upptog henne. Undervisning betingades henne hos
Masset och Wartel. Det var år 1860.

Tre år förgingo. Det fåtal af svenska
publiken, som hört henne i Sverige, hade
längesedan hunnit glömma den obetydliga flickan, då
plötsligen ifrån Seine-staden berättades att
Christina Nilsson uppträdt på Theatre Lyrique
derstädes (d. 27 Okt. 1864) med en "succès
pyramidal"
. Bondflickan fanns icke mera i sätt och
manérer, men väl återstod ännu enkelhetens och
hjertlighetens typ – det sednare svenskens yttre
rekommendation hos alla bildade folk.
Pariserpubliken, så sträng i sina anspråk, blef hänförd
af denna egendomliga företeelse, der sången,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:41:32 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sqvinnor/0311.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free