Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordblom, Johanna Maria - Nordencrantz, Henrika - Nordenflycht, Hedvig Charlotta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nyanserade föredrag; gift med kammarskrifvaren
i Tullverket P. A. Ölander.
Nordencrantz, Henrika, född 1747, var
yngsta dottern af det rika kommersrådet Anders N.,
hvilken låg i tvist med professor Christiernin i
Upsala uti finansfrågor. Oförmodadt uppträdde
till Nordencrantz’ försvar den vid 23 års ålder
redan till hofintendent utnämnde Pehr Tham
med skriften: "Tankar om Christiernins
föreläsningar om Vexelkursen". Den unge författaren
erhöll derför det största honorarium en auctor kan
få: en ung, förträfflig, låtom oss antaga äfven
vacker flicka, med en betydlig hemgift, nemligen
Henrika Nordencrantz. Bröllopet stod d. 3 Aug.
1762, innan bruden ännu fyllt 15 år. För
hennes förmögenhet inköptes egendomen Dagsnäs,
med ett vackert läge, utmed Hornborga sjön, men
i en oländig trakt. Det unga paret flyttade dit,
byggde sig, icke en hydda, utan snarare ett slott,
skapade omkring sig ett Eden, midt i
ödemarken, och lefde tillsammans under 55 år i ett
lyckligt, men barnlöst äktenskap. Hon dog 1817
och mannen 1820. – Tham sökte bevisa, på sitt
sätt, att Gylfe och Oden hade bott midt emot
och bredvid Dagsnäs, dit han lät föra och
uppsätta runstenar och andra minnesmärken, tagna
i kringliggande orter. Vi kunna ej neka oss att
ytterligare omnämna denne högst originelle man,
som med sina många egenheter dock var en
Mecsenat; oräkneliga äro de understöd han gifvit
och de välgerningar han öfvat; äfven var han, så
att säga, Westergöthlands Thorgny Lagman. –
Tham egde patronatsrätt till tvänne pastorater.
Då en gång det ena blef ledigt, genom
innehafvarens död, red patronen några dagar derefter
ned till sorgehuset och stannade utanför
förstuguqvisten. Den sorgbundna enkan kom genast ut,
neg och bjöd Hans Nåd stiga in; men denne
sade sig ej ha tid, och den sak, hvarom han
ville tala, fordrade blott få ord. Denna vore
helt enkelt den, att han var sinnad gifva
pastoratet åt adjunkten, i fall han ville gifta sig med
pastorskan; och som denne förklarat sig
benägen, äskades nu den andra kontrahentens
utlåtande. Pastorskan utbad sig betänketid,
åtminstone till dess hennes salig man hunnit blifva
begrafven; men då patronen förklarade det vara
en regel för honom, att aldrig uppskjuta affärer,
måste den ärbara enkan, under många tårar,
nigningar och rodnande, på förstuguqvisten gifva
sitt ja-ord, hvarefter patronen nickade och red
derifrån.
Nordenflycht, Hedvig Charlotta, dotter af
kamreraren i Kammarkollegium Anders N., hade
egentligen bordt kallas fru Fabricius, emedan detta
var hennes mans namn. Besynnerligheten af att,
i trots af den outsägliga kärlek hon hyste för
denne man och den nästan öfverdrifna sorgen
öfver hans alltför tidiga bortgång, dock icke vilja
bära hans namn, utan heldre fortfarande det hon
ärft af sin far, torde kunna sökas endast i
fåfängan öfver det adelskap, hvarmed den sistnämnde
1727 blifvit hedrad och hvaraf namnet måtte
hafva särdeles ljuft klingat i hennes öron, ty på
den tiden var man mer än lofligt svag för ett
adligt namn.
Vare nu härmed huru som helst, så var vår
svenska Sappho, såsom hon med allt skäl kan
kallas, född 1718. Man kan ej gerna glömma
hennes födelseår, emedan det var detsamma som
Carl XII:s dödsår.
Hon var ej många år gammal, förrän hon
röjde en omisskännelig håg för bokliga
kunskaper och allt hvad som kan hänföras under namn
af vetande. Hon lyssnade på männens samtal
med en ifver, som om det gällt henne sjelf, och
kom stundom fram med yttranden, så vida öfver
hennes år, att de förvånade alla främmande,
medan de djupt bedröfvade hennes far, som
hyste en panisk förskräckelse för vittra fruntimmer
och fruktade ingenting så mycket, som att hans
dotter skulle vilja slå sig på bokvett. Ännu mera
bedröfvad var modern öfver sin dotters afgjorda
ohågsamhet och bristande fallenhet för allt hvad
till qvinnoyrken hörde, och striden härom, de
bannor, samt äfven handgripliga tillrättavisningar
af den stränga modern, hvilka stundligen
haglade öfver den stackars flickan, förbittrade i hög
grad hennes barndom och gjorde den tung och
glädjelös.
Vid tolf års ålder hade dock Hedvig
Charlotta genom sina enträgna böner förmått så
mycket hos sin far, att hon fick dela undervisningen
med sin bror för dennes informator, Tideman,
en ovanligt lärd och utomordentligt sedig, ja
riktigt exemplarisk ung man, men sjuklig och ful.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
