- Project Runeberg -  Anteckningar om svenska qvinnor /
288

(1864-1866) [MARC] Author: Wilhelmina Stålberg, P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordenflycht, Hedvig Charlotta - Nordström, Wilhelmina - Noreen, Sara Christina - Noring, Helena Margaretha

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

svenska Sappho var då på sitt 45:te år. –
Fischerström höll vid begrafningstillfället ett lysande tal
öfver den bortgångna.

Nordström, Wilhelmina, en finsk författarinna,
utgaf hösten 1864 en samling Dikter. Hennes
skaldegåfva är af sällsynt art: egendomlig i
stämning, omedelbar och koncentrerad i utförandet,
ja, man har till och med yttrat, att icke många
lyriska diktsamlingar af sådant värde erbjudits
den läsande allmänheten. De hafva också
blifvit särdeles väl bedömda inom publiciteten.
Slutomdömet derom i en tidning lyder sålunda: "W.
Nordströms dikter höra till det fullhaltigaste och
bästa, som på sista tiden blifvit skrifvet på vårt
språk. Voro de författade på ett språk, som
talas af många millioner, skulle de utan tvifvel
snart upplefvat en mängd upplagor." "Dikterna
ha ett verkligt innehåll och diktarinnan är i
besittning af den plastiska kraft, hvarigenom
innehållet enkelt och naturligt går upp i formen och
fyller densamma."

Noreen, Sara Christina, dotter af prosten Erik
Noreen i K., blef först gift med kyrkoherden
i Silbodal Sven Örtendahl, och sedermera med
efterträdaren, prosten Johannes Borgstedt. Hon
omtalas hafva haft ett ovanligt vildsint sinnelag,
och lärer så pinat sin sista man, att denne
förlorade förståndet och slutligen, 1797, dränkte sig
i elfven, som flyter förbi prestgården. Det var i
samma Silbodals prestgård, som den mycket
omtalade kyrkoherden Lindbäck begick de grofva
brott, som år 1865 åtalades, hvarefter han
slutligen hängde sig, sedan han bekänt sin
brottslighet.

Noring, Helena Margaretha, dotter af
handelsmannen i Upsala Jan N., var född 1763. Hon
var på 1780-talet, icke blott i den lilla staden,
utan i hela orten vidt omkring, omtalad för sin
skönhet och känd under benämningen "den sköna
Helena". En skara tillbedjare, den ingen räkna
kunde, trängdes dagligen omkring den intagande,
men stolta flickan, som dock ännu fann sig ogift,
när hennes blomstringstid började taga slut, samt
– då hon såg sig om efter tillbedjareskaran,
fann denna vara till en otrolig grad förminskad,
ja, snart alldeles försvunnen. Saken var
nemligen, att de flesta bland dem, som hyllat hennes
behag, varit blott ynglingar, utan syssla, och som
derför icke kunnat framkomma med något
ordentligt frieri; andra, mera allvarsamma, hade
hon försmått. – För att ej bli ogift, beqvämde
hon sig således nu att antaga en bland dessa
förut afvisade, nemligen hofpredikanten
Christoffer Dahl, med hvilken hon firade sitt bröllop
1787. De nygifta qvarstannade i Upsala, der
Dahl innehade en tjenst vid Akademien.

Men den sköna Helena var bortskämd af
smicker och fjesk. Hon kunde icke finna sig
vid den likväl henne af så många andra
afundade lotten att vara en hederlig, lärd och aktad
prestmans anspråkslösa och ärbara hustru. Snart
började hon tala om hur tråkigt hon hade i
Upsala, och plågade oupphörligt sin man med
talet om, att de borde flytta till någon större stad,
der det var mera lif och rörelse. Dahl hörde
ej på hennes kält, utan lät det, som man plär
säga, gå in genom det ena örat och ut genom
det andra; men lycklig kunde han emellertid icke
vara med en så missbelåten hustru. Snart blef
han professor vid universitetet och man tyckte
allmänt, att hans fåfängliga och efter förströelser
jägtande fru skulle såsom professorska finna sig
bättre, enär hon då kunde hafva råd att se
mycket främmande i sitt hus och äfven hafva
muntert i andras. Men fru Dahl tyckte icke så: hon
fann Upsala tråkigare för hvarje dag. Och så
fattade hon ändtligen det beslutet, att med sina
döttrar resa till Stockholm, för att bosätta sig der.

Den stackars efterlåtne mannen, som,
oaktadt de många åren af ett långt ifrån lyckligt
äktenskap, likväl dyrkade sin hustru med den
första kärlekens glöd, hade ej kraft att motsätta
sig denna hennes vilda idé, som förstörde hela
familjens trefnad och timliga lycka. Han
underkastade sig, för att göra henne till viljes, äfven
den smärtan att lefva skiljd från henne; lät henne
således bo i Stockholm och der lefva i yppighet
och flärd, under det han, för att kunna bestrida
hennes dåraktiga utgifter, underkastade sig sjelf
de otroligaste försakelser. Hvarje fredag, då
hans föreläsningar för veckan voro slut, reste
han den långa vägen från Upsala till Stockholm
och på måndagen derifrån igen, endast för att
träffa sin tillbedda maka, för hvars fel han
blundade, medan han genom illusionens prismatiska
glas betraktade hennes skönhet och älskvärdhet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:41:32 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sqvinnor/0320.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free