- Project Runeberg -  Anteckningar om svenska qvinnor /
294

(1864-1866) [MARC] Author: Wilhelmina Stålberg, P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - d'Orozco, Mathilda Valeria Beatrix

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

röst, både när hon talade och när hon sjöng –
sjöng med ett uttryck, som hänförde, och som
hvarken kan glömmas eller beskrifvas, ehvad
pianot beledsagade hennes sång, eller hon, i plastisk
hållning, som kunnat tjena konstnärn till
förebild, med sången blandade harpans toner – detta
allt var höjden af mästerskap i den smakfullaste
bearbetning af en frikostig natur. Också var
hon i hofkretsens societets-spektakler en
skådespelerska hors ligne.

Till dragningskraften i den atmosfer, som
omgaf grefvinnan Montgomery, bidrog i ej ringa
mån hjertats godhet, som framlyste i hela
hennes väsende, i alla hennes ord och handlingar.
Välvillig och tjenstaktig, lät hon aldrig komma
sig till last afund öfver andras företräden, eller
stötande egenkärt medvetande af sina egna.

Bland dessa må nämnas, utom vanliga
sällskapstalanger, t. ex.: dans, för hvilken hennes
etheriska varelse just syntes danad och den hon
utförde med intagande elegans, äfven
författareskap på vers och prosa samt tonsättning. Man
har af henne (anonymt utgifvet och aldrig i
bokhandeln tillgängligt) "Vid Julbrasan för några år
sedan
", med bilagor af ord och musik – båda
af henne – till "Den Bedragne"; likaledes till
"La Serenata Contadinesca con risporta dalla
Finestra
" samt en Husar-marsch (Norstedt &
Söner, Stockholm, 1854). År 1842 utgaf hon "Sex
Sånger för Piano
", komponerade och
vänskapsfullt tillegnade fröken Marie v. Stedingk.

Grefvinnan Montgomery förenade den mest
liberalt fördragsamma verldsåsigt med djup
religiositet. Hon var katholik, ej för skenets skull,
men af öfvertygelse, och denna bjuder
vördnad, till och med ensidig och behäftad med
fördomar.

Den långa vanan vid de yngre årens
triumfer gjorde henne tanken motbjudande på de
dagar, då stora verldens fjärilar skulle fladdra kring
nya vårars rosenknoppar, och hon var retsamt
ömtålig för allt som tydde på dessa dagars
annalkande. En obetänksam fråga efter hennes
ålder, då hon ännu utan tvekan och förlägenhet
kunnat lemna ett upplysande svar, tillrättavisade
hon med den fina anmärkningen: "I mitt
hemland (Italien) frågar man aldrig huru gammal,
utan huru älskvärd en person är."

"O, du inkarnerade partiskhet" – skref hon
vid Julbrasan för några år sedan – "hvar är
du mera hemmastadd än i Sverige? och se! du
kommer aldrig att kunna opereras för den
vanliga gråa starren. Omdömet i konstämnen är
här en följd af vissa gamla reglor. Om
Henriette Sontag hade kommit till Sverige och
sjungit som hon kunde sjunga, skulle hälften af
publiken kanske råkat i förtjusning deröfver, men
en hvar skulle äfven trott sig pligtskyldig att
yttra något om hennes ålder och visa sin
förvåning öfver hennes bibehållna medel att behaga;
– denna slags förvåning är nätt och jemnt det
ohöfligaste som finnes. Om Jenny Lind reste hit
och nedlät sig att låta höra sin fordna här så
beundrade sång, bör hon oupphörligt förföljas
af den krossande tanke, att om hon sjunger
aldrig så bra, om hennes röst är aldrig så vacker;
tro mig, ingen skulle glömma att göra någon
fatal anmärkning, att rösten naturligtvis har
förlorat sig något, att tider och dopattester etc. etc.
Svensken sysselsätter sig mer än någon annan
nation med åldern; man kan ej vara en timme i
sällskap utan att höra någon allusion derom; –
är ett fruntimmer vackert, så följer straxt: "jag
undrar huru gammal hon kan vara?" Är detta
icke ett sätt att förstöra alla angenäma intryck,
en beskäftighet att med giftig anda blåsa på all
illusion, så att den straxt vissnar?"

Kronprinsen Oscar bar länge fru
Montgomerys Armidasfjettrar och Stora Britanniens
sändebud hos hofvet i Stockholm, lord Bloomfield,
bar dem under hela sin beskickning här. Det
lekande snillet excellensen Gustaf Lagerbjelke,
som fått det kinkiga Paris-uppdraget, att
bestämma företrädet i skönhet och behag mellan
denna grefvinna och det då här anställda
nederländska sändebudet van Dedels fru, född
Schimmelpenningck – den förra brunette, den sednare
blondine – skref ett skaldestycke, kalladt: "L’une
et l’autre
", hvaruti han åt båda tände de
utsöktaste rökoffer, utan att gifva företrädet åt
någondera.

År 1825 blef Mathilda d’Orozco för andra
gången enka – en omständighet, som, efter
sorgårets slut, ej medförde ringaste förändring i
hennes enskilta lif. Hon tillhörde de privilegierade
af sitt kön, som förmå bringa i glömska minst

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:41:32 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sqvinnor/0326.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free