Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oxenstjerna, Christiana Juliana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emellertid, så länge han icke kunde taga någon
annan, skulle hon ej heller tänka på någon. –
Dermed var han nöjd, och hon hade ro. Men
en dag hände, att en fröken, hennes slägtinge,
fann ett bref ifrån Bergius, hvilket röjde
hemligheten. Hon bestormade fröken Christiana med
förebråelser, sade att det vore en synd och skam
och ärgelse att gå ur sitt stånd och taga en prest;
hon trodde henne icke om att vilja göra det,
men att reflektera derpå vore redan synd o. s. v.
Christiana Oxenstjerna, oupphörligt plågad,
äfven derigenom att samma slägtingar, som förut
sagt mycket godt om Bergius, nu ville finna hos
honom många lyten, skref till sin biktfar och
begärde hans råd. "Min innerliga åstundan" –
säger hon – "är och har varit att göra det som
Gud kan vara behagligt och att följa hans
skickelse, det må ock för verlden ha hvad anseende
det vill, först jag befriar mitt samvete och
handlar försvarligen både mot mig och honom; allt
annat bekymrar jag mig inte om; verldens
omdöme ger eller tar mig ingen ting." Biktfadern
hänvisade henne till Ap. Gern. 17, 26: "Gud
hafver gjort allt menniskoslägtet af ett blod"; han
kunde icke förstå, huru det skulle vara synd, som
Gud sjelf kallar godt och ärligt och hafver
instiktat till att dermed förtaga många synder;
han tyckte, att det Gud intet förargas af, det
må ej heller menniskor så högt förtryta; det
syntes vara en Guds skickelse; fröken Christiana
syntes sjelf böjd för denna förbindelse; den gode
prestmannen torde vara af någon god af fröken
kommen affektion så intagen, att om hon skulle
förvägra hans begäran, torde han åter falla i en
ny svaghet och förderfvad blifva, deraf fröken
sedan kunde få plågas med ett ondt samvete.
Fördenskull hvarken kunde eller ville han afråda
henne ifrån samtycke till det äktenskapet, utan
gaf det råd, att hon icke skulle hålla detta
hemligt, sig till större qval, utan låta det komma till
det forum, som bör. På hvad sätt sådana
giftermål af Kongl. Maj:t blifva efterlåtna, kunde
han ej så väl veta, men derom kunde fröken
sjelf lätt göra sig underrättad.
Emellertid gjorde de af hennes anhöriga,
som kände till förhållandet, allt hvad de kunde
för att afhålla henne ifrån denna förbindelse.
De öfvertalade äfven hennes yngste, mest älskade
broder, som då vistades i Holland, att afråda
henne derifrån. Sedan hennes faster, grefvinnan
von Dohna, var död, tog hon ett raskt beslut.
Att slägtingarne icke skulle samtycka, derom var
hon öfvertygad; att konungens bifall då svårligen
skulle vinnas, var sannolikt; hon lät derför
i hemlighet viga sig med Bergius i Stockholm d.
2 Dec. 1691. Hon vistades ännu någon tid hos
slägtingar; men då hon kände sig bära en
kärlekspant under sitt hjerta, kunde hon ej längre
dölja sitt giftermål. I bref underrättade hon sina
båda bröder derom, och flyttade till sin man d.
2 Sept. 1692.
De flesta af hennes slägtingar upptogo det
ganska illa, förtalade henne, satte i fråga om
hon var vigd o. s. v. Hon, förut så betänksam
och tvekande, ådagalade nu att hon väl hade
betänkt saken, och försvarade sig med styrka.
Mest förbittrad var hennes äldste broder,
öfversten grefve Gustaf Adolf Oxenstjerna. Han
anklagade Bergius i Hofrätten och ingaf till
ridderskapet och adeln d. 11 Nov. 1693 ett
memorial, jemte en besvärsskrift, den han ville hafva
öfverlemnad till konungen. Han klagade, att
Bergius och Christiana Oxenstjerna tillbakasatt
"uppenbar lag, förmyndare-ordning, adliga
privilegier, kyrko-ordningar och Kongl. Maj:ts förordningar
om olofliga vigningar", och understått
sig "att gå en så oloflig väg till hela adliga
ståndets prejudice och märkliga förfång, så utrikes
som inrikes, och dess privilegiers förkränkande,
hvilken sak är af den vigt och eftertanke, att,
om den ej exemplariter afstraffas, den ofelbart
lärer draga den förargelsen och skandalösa
konseqvensen efter sig, att all ordning lärer
försvinna, en adlig dam, utaf hvad värde hon vara
kunde, ej för någons otjenliga tillbud kunde vara
fri." Han föreslog i en underdånig anhållan,
att konungen täcktes gifva de adliga privilegierna
och förbuden emot olagliga giftermål den
tillökning och eftertryck, "att slike mål, då de
olyckligen hända, genast de simplici et plano med
en summarisk process, utan omsvep och vidlyftighet,
så af domare som af exekutorer i städerna
och på landet, afgöras, och begge de nobili
officio, enär de kunna af adliga mor och
jungfrur någon deras stånd otjenlig frihet märka,
antingen det blifver dem per expressum gifvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
