- Project Runeberg -  Anteckningar om svenska qvinnor /
298

(1864-1866) [MARC] Author: Wilhelmina Stålberg, P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oxenstjerna, Christiana Juliana

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tillkänna eller de eljest få veta, dem straxt å
embetets vägnar tilltala och gerningen genom
tjenliga medel stäcka, innan han tillväxer och
kommer till sin mogenhet." Ståndets enskilda
utskott, som tog detta i öfvervägande, fann väl
att en sådan gerning är straffbar och att saken
angick hela ridderskapet i gemen, men ansåg
något äfventyrligt att inkomma till konungen med
en särskild supplik härom, sedan ridderskapets
och adelns besvär redan blifvit öfverlemnade,
helst som Kongl. Maj:t, på en af grefve Gustaf
inlagd supplik, i hvilken han begärde att
fiskalen måtte taga sig denna klagan an, genom
nådig resolution förklarat detta för en privat sak.
På dessa skäl beslöts, "att ridderskapet ej
understår sig att besvära Kongl. Maj:t med detta."

Så snart Christiana Oxenstjerna fått kunskap
om broderns memorial, skref hon till honom ett
ganska allvarsamt bref, som slutades med dessa
ord: "Vill I, ert hat och förföljning skall räcka
så länge som lifvet på oss, så rår I; I tör då
slippa er möda snart nog och skada er sjelf så
mycket som andra; jag mister dervid ingenting.
Vill I ock visa er som en kristen, skall det vara
mig så mycket kärare, som jag önskar, I måtte
samka era barn skatter, som rost och mal inte
kunna förtära, och att vi en gång måtte mötas,
der en grefve N. och magister Bergius lika
mycket lära gälla."

Efter sitt giftermål afhöll hon sig ifrån de
anhöriga, "om hvilka hon visste, att hennes
närvaro dem skulle mera bedröfva än hon sig åt
dem hugna; men med de andra, som läto sig
behaga Guds skickelse, höll hon en förtrogen
vänskap och korresponderade med dem så väl
sedan som förr." En och annan af dem, som
hade förtrutit hennes förbindelse med Bergius,
ansåg icke under sin värdighet att anlita henne
i nödens stund; det skedde icke förgäfves. –
Hennes återstående dagar förflöto stilla och
obemärkta, under utöfning af kristliga och husliga
dygder. Huld såsom maka, var hon vänlig mot
alla och välgörande mot de nödlidande. Sin
mans systerbarn, som voro fader- och moderlösa,
upptog hon och vårdade med moderlig omsorg;
flera andra fattiga barn beredde hon tillfälle
till undervisning. Sin qvarlåtenskap testamenterade
hon till sin man. Efter en barnsbörd anfallen
af slag, som förtog henne målet, afled hon i
Stockholm d. 27 Febr. 1701. Hennes tre första
barn hade i sin späda ålder före henne afsomnat,
och det fjerde följde henne snart efter.

Några af hennes anförvandter önskade att
hon måtte i stillhet begrafvas, och läto föreställa
Bergius, "att han, som all den tiden han varit
med henne allierad intet gjort dem till viljes,
nu hade tillfälle dem med en sådan begrafning
att obligera." Han stod dock fast i sitt beslut
att visa sin hulda maka en tillbörlig heder
genom den sista äretjensten, och styrktes i denna
föresats genom hennes då ende lefvande broder,
kammarherren grefve Gabriel Oxenstjerna, som
på tillkännagifvandet af hennes död hade lemnat
ett vänligt och deltagande svar, sedermera
förklarade, att han sjelf gerna ville komma upp
till begrafningen, om han kunde, och yttrade,
"att han ej fann nödigt, det man sig skulle binda
vid en eller annans ogrundade meningar, hvilka
mera smak eller lukt föra af en oskälig, hatlik
ifver, den ock efter eller med döden icke vill
ända taga, än som sjelfva billigheten, till
efterfölja gammalt, välgrundadt hedersbruk, hvartill
oskrymtad kärlek, ärbarheten och naturliga
pligten skyldigt oss drifver." – En af hennes
slägtingar ville äfven hindra hennes nedsättande i
föräldrarnes graf; men pastor afvisade detta
försök med den förklaring, att ingen hade större
rätt att ligga i faderns graf än dottern, och att
Christiana Oxenstjerna hade en dubbel rätt
dertill, emedan hon var den enda som, när grafven
var förfallen, ville bekosta dess iståndsättande.
Den sista tjensten bevisades henne i enlighet
med både hennes höga börd och hennes fromma
tänkesätt. Tvänne grefvinnor Oxenstjerna, en
fröken Banér och andra förnäma drogo försorg
om hennes svepning och lade henne med egna
händer i kistan; prester buro henne till
grafven. Jordfästningen skedde i Storkyrkan
d. 23 Juni 1701.

Tre år derefter, då Bergius fann att förtalet
ännu icke hade tystnat, utgaf han sin makas
lefvernesbeskrifning. Den förtjenar att läsas i
sin helhet. Den är dock numera sällsynt; men
är till sitt hufvudsakliga innehåll, äfven med
några tillägg, upptagen i det "Minne af Christiana

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:41:32 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sqvinnor/0330.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free