- Project Runeberg -  Anteckningar om svenska qvinnor /
305

(1864-1866) [MARC] Author: Wilhelmina Stålberg, P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Philippa, konung Erik XIII:s gemål

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

litenhet, så fick han emellertid vid alla tillfällen
erfara, att inom denna lilla gestalt bodde en stor
själ, större än hos mången med kolossala
dimensioner; ty det är icke ett stort utrymme i
kroppsformer, som den odödliga anden behöfver.
Philippa var beundransvärdt klok och förutseende,
ståndaktig och själsstark, samt tilltagsen och
rådig, mer än man skulle tilltrott denna lilla fina,
till utseendet så blyga och för öfrigt så sannt
qvinliga drottning. Under hennes gemåls olyckliga
krig med Holstein, detta krig som förstörde
både folk och land och som genom sin orättvisa
anledning fläckade hans ära, hade drottningen
vård om rikets inre styrelse; ty mycket insåg
dock Erik hennes värde, att han i nödens stund
var glad att ega henne och kunna draga fördel
af hennes ovanliga duglighet. Då missnöjet i
Sverige hade stigit till sin högsta höjd reste
Philippa hitöfver, för att söka lugna sinnena och
om möjligt ställa allt till rätta. Hennes
älskvärdhet tillvann henne allas hjertan, och de
svenska riksråden, med hvilka hon hade täta och
långa sammankomster, nedtystade för hennes skull
mycket af det högljudda knot, som eljest var på
väg att utbrista.

En gång föll det Erik in att vara gudlig,
och han företog då en färd till den heliga
grafven, derifrån han ej förrän efter tvänne års
förlopp återkom. Under hela denna tid skötte
Philippa regeringen, i egenskap af riksföreståndarinna,
och gjorde det till allas belåtenhet.

En bland de uslaste af Eriks handlingar var
den, då han genom ett underhaltigt mynt bedrog
sina undersåter och såmedelst undergräfde både
allmänt och enskildt välstånd. Derigenom
afstannade med ens all handel med hansestäderna
och en allmän undergång var förhanden, då
Philippa, lika rådig som god, lät skaffa ett nytt,
fullgiltigt mynt och öfverenskom med
hanseaterna om en fortsatt handel på Sverige, så att
lif och rörelse återkommo i den nyss till döden
dömda statskroppens halfstelnade ådror.

Öfverallt räckte Philippas välgörenhet till
och outtröttlig var hon i sin omsorg om de
nödställda och hjelpbehöfvande. – Då de svenska
stridsmännen, ryckta från hem och anhöriga,
nödgats gifva lif och lemmar till pris åt den
främmande, snart sagdt fiendtliga, staten – ty så,
nästan, betraktade svenskarne Danmark, och hade
ej heller skäl till annat – då konungen, glömsk
af både pligter och mensklighet, lemnade dessa
krigare till pris åt ett namnlöst elände, der de,
af stormen drifna mot Barsebäcks och Saltholmens
klippor, voro nära att förgås af hunger,
köld och nakenhet – var det Philippa, som, vid
underrättelsen derom, skyndade att undsätta dem
och skaffa dem hvad de behöfde. Det var henne
de hade att tacka för sin räddning, dessa arma,
som svärdet sparat; det var henne de tusenfaldt
välsignade för att många ibland dem fingo återse
fosterland och anhöriga, efter sina lidanden i
ett krig, så rikt på fasor, så fattigt på ära.

En annan gång var konung Erik invecklad
i krig med hansestäderna, hvilka då med en flotta
af ej mindre än 260 fartyg anföllo Köpenhamn.
– Hvad gjorde han då, den vanligtvis så
sjelfbelåtne och stortalige monarken? – Gick han
att strida för land och hufvudstad, beredd att
segra eller dö? – Nej, han begaf sig på väg
till Sorö kloster, der han gömde sig väl
undan för både fiender och vänner, så länge striden
varade.

Hvad gjorde deremot Philippa? Månne hon
också flydde undan den öfverhängande faran? –
Det hade varit mera förlåtligt af henne, såsom
qvinna; men hon stannade qvar, i beslut att dela
lika öde med det henne tillgifna folket.

Det var en förfärlig tid. Staden var hårdt
belägrad, och hunger, modlöshet och allt slags
elände tycktes hafva hopat sig till de arma
köpenhamnarnes förderf. Man var redan öfverens
om att gifva sig, på nåd och onåd.

"Nej!" sade drottningen till sig sjelf, "detta
får icke ske. Försökom det yttersta!... Värre
än nu kan det dock icke bli."

Sagdt, och hon klädde sig i harnesk och
hjelm, tog ett svärd i sin späda hand och begaf
sig ut bland det försagda folket, som vid denna
syn stod stumt af förvåning.

"Mina vänner!" sade hon till dem som hade
samlat sig omkring henne. "Ännu är icke allt
förloradt; ännu kunnen I försöka att strida med
framgång, eller dö med ära. Ingen hopplöshet,
der det gäller att ha förtroende till Guds hjelp
och egna krafter! Upp, ännu en gång, till strid
för makar och barn, hem och härd!"

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:41:32 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sqvinnor/0337.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free