- Project Runeberg -  Anteckningar om svenska qvinnor /
306

(1864-1866) [MARC] Author: Wilhelmina Stålberg, P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Philippa, konung Erik XIII:s gemål

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Då männerna hörde dessa ord från de
friska rosenläpparne af Philippa, hvars sköna
ansigte i denna stund syntes förklaradt af en
öfverjordisk glans, blefvo de liksom inspirerade.
Ett öfvermenskligt mod lifvade dem och den
urgamla kärleken till fosterlandet, hvarom
drottningen erinrat dem, upplågade åter. De grepo
till sina vapen, gjorde underverk af tapperhet
och lyckades, mot all förmodan, att besegra och
förjaga fienden, dervid dock anlitande slugheten
och eftertanken, lika mycket som ihärdigheten
och tapperheten. Hanseaterna seglade slutligen
bort med sin flotta, efter mycken manspillan; –
Köpenhamn var räddadt.

Drottningen tillställde en stor fest, för att
fira den så lyckligt vunna segern, och midt
under detta glädjetumult syntes åter konungen.
Den fege hade nu framkrupit ur sitt gömställe,
för att dela frukterna af segern, der han ej
delat faror och strid. – Äran kunde han dock icke
få dela – den tillhörde helt och hållet hans ädla
gemål, hvars namn, under förnyade loford och
välsignelser, uttalades af tusentals röster.

Modig vorden genom detta första, så väl
lyckade försök, beslöt Philippa att med ens göra
slut på det svåra kriget. Utan att derom låta
tillspörja sin gemål, som nu åter var frånvarande,
lät hon, på bekostnad af sin enskilda kassa,
utrusta och bemanna 75 fartyg, och sände dem ut
att kufva de öfvermodiga hanseaterna, såsom hon
hoppades. Flottan lade sig utanför Stralsund
och företaget syntes i början hafva all framgång,
ty staden led mycket af danskarnes anfall och
den på redden liggande hanseatiska flottan gick
upp i lågor. Philippa hoppades att snart få se
sina skepp återkomma, efter en fullkomlig seger.

Öfver elementerna förmår dock ingen segra.
Menniskan kan visserligen till en viss grad
beherrska dem; men de vreda naturandarne slita
sig dock stundom lösa och taga sin skada igen
under fördubbladt raseri. – Så uppstod ock nu
en storm, som dels skingrade danska flottans
skepp och dels dref dem åt ett alldeles motsatt
håll, hvarest de sedan uppehöllos af vidriga
vindar. Under tiden hann fienden samla sin styrka;
den öfverföll danskarne, som blefvo slagne och
med möda räddade sig, efter att hafva förlorat
femton fartyg.

Fastän denna förlust visserligen var
betydlig, tyckte dock mången att den borde anses
ringa, mot räddningen af Köpenhamn året förut.
Men så tänkte ej den lågsinnade konung Erik,
som nu tyckte sig hafva funnit en giltig
anledning att öfver sin ädla gemål utösa sin vredes
skålar, sedan han länge afundats henne de
förenade folkens kärlek. Han icke allenast öfverföll
henne med grofva ord, utan äfven med hugg och
slag, såsom historien säger, hur otroligt det än låter.

Nu var Philippas tålamod uttömdt och hennes
beslut fattadt. Ingen dag längre ville hon
qvarstanna hos en man, som så illa lönade
hennes dygder. Med lugn värdighet och utan något
utbrott af vrede sade drottningen honom sitt
beslut att för alltid nedstiga från thronen, hvars
glans och herrlighet skänkt henne så föga
glädje, att öfvergifva en verld, vid hvars jämmer
och buller hon redan för längesedan tröttnat,
och att som nunna ingå i Wadstena kloster. –
Erik gjorde i början spe af hennes tal och ville
icke tro att det var allvar. Men, då han
ändtligen öfvertygades om att så var, öfverföll honom
en för sen ånger och han började bestorma sin
gemål med böner, knäfall och tårar, hvilka dock
förblefvo fåfängt spillda, som på en klippa.
Philippa framhärdade i sitt beslut och var snart på
väg till Wadstena.

Det gick såsom mången hade förutspått.
Med Philippa var Eriks skyddsengel borta och
han rusade mot sitt fall. Sedan han låtit fira
en stor offerfest, som han kallade det, till sin
gemåls minne, glömde han henne snart för
hennes vackra kammarjungfru Cecilia. – Såsom
konung var hans roll också snart utspelad. Han
blef fördrifven från sina tre riken och nödgades
återvända till sitt fädernesland Pommern, der
han dog i förakt, nästan i fattigdom.

Men Philippa hade i Wadstena tagit slöjan.
Endast några månader öfverlefde hon dock det
förfärliga uppträdet mellan henne och Erik,
hvaraf följderna påstås hafva förorsakat henne en
svår sjukdom. Saknad, sörjd och välsignad af
alla tillslöt hon år 1430 i den stilla fristaden
sina trötta ögon, ännu ung till åren, och ändå –
så lefnadstrött, så mätt på verlden! Derifrån
strålar hennes minne genom tidehvarfven, krönt
af den sanna dygdens helgongloria.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:41:32 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sqvinnor/0338.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free