Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rosenhjelm, Wendela Catharina - Rosensparre, Anna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rosenhjelm, Wendela Catharina, dotter af
assessoren Pehr R., föddes 1676, och dog, enka,
1757, samt begrofs i Mogata kyrka, uti
Rosenhjelmska grafven. Genom frikostiga gåfvor till
ofvannämnda kyrka har hon lemnat ett
värderadt minne efter sig i orten. Bland dessa
gåfvor voro ett hemman och en tornklocka, samt
altarsilfver m. m. Hon var tvänne gånger gift,
först med kornetten Jakob Wernsköld, och
sedermera med brukspatronen Gust. Ad. Fors, men
öfverlefde dem båda, och med henne utdog
adliga ätten Rosenhjelm.
Rosensparre, Anna. Om denna fru, boende
på Trollenäs i Skåne, har Barfod, i sina
"Märkvärdigheter rörande Skånska Adeln", berättat en
romantisk saga, den vi taga oss friheten här
införa:
"Herr Anders Stison Thott till Näs, som af
slägtledernas sammanhang finnes hafva varit
samtida med Magnus Lauritzson till Skena,
stamfadern för svenska Brahe-ätten, och som således
lefvat vid år 1440, egde till hus-fru Anna
Rosensparre, dotter af Jöns Thorbjörnsson Rosensparre
och Brita Bille. Om denna fru berättas, att hon
en gång, under sin herres frånvaro, legat i
barnsäng på Näs, men redan varit till helsan
återställd, fastän ännu icke tagen i kyrka, då herr
Anders Stison återväntades. Otålig att få se sin
efterlängtade make, gick hon en vacker dag ut
i trädgården, och uppsteg på en der ännu
befintlig kulle, hvarifrån hon hade fri utsigt öfver
den förbilöpande landsvägen, hvarpå hon just i
detsamma såg sin herre komma farandes. Glad
att åter få omfamna honom efter en ganska lång
frånvaro, skickade hon sin medhafvande piga,
eller, efter nuvarande stil, kammar-jungfru, för
att öppna den nära vid stället befintliga
trädgårdsporten, på det herren utan omväg genast
måtte komma till henne. Pigan hastade med
sitt ärende, och herren lärer ej heller hafva dröjt
att förfoga sig till en älskad maka. Men huru
stor måtte icke allas bestörtning hafva blifvit,
då frun ej mera fanns på det ställe, hvarest hon
nyss tillförne hade suttit, och oaktadt allt
eftersökande ingenstädes kunde återfås.
"Sedan all efterspaning aflupit fruktlöst, och
tiden dödat sorgen öfver denna så besynnerliga
förlust, trädde herr Anders Stison i nytt gifte
med Ellen Brahe, dotter af herr Torkel
Pedersen Brahe till Mygdal i Halland, och fru
Magdalena, Jens Eskilssons dotter. Men just när
bröllops-högtiden firades på Näs, fick herr
Anders Stison den oförmodade tidningen, att hans
förlorade fru var återkommen och ömt begärde,
att han ville komma ut till henne i yttre
rummet eller förstugan. Bruden, som isynnerhet blef
bestört öfver detta besök, använde all den nya
kärlekens välde, för att afhålla brudgumen från
att lemna sitt säte vid bordet; med föreställning,
att det ej kunde vara annat än spökelse efter
en fru, som för så lång tid sedan hade
omkommit. Detta oaktadt lät han af den andras
förnyade anhållan beveka sig att gå ut, då hans
fordna fru med ömmaste klagan berättade sig
hafva blifvit bergtagen af de i förenämnde kulle
befintliga troll, hvilka nu lemnat henne tillstånd
att på en kort stund besöka sin man och sina
barn; med tillägg, att hon skulle kunna frias
från trollens välde, om hon fick tillbringa natten
uti hans säng, hvilket hon på det ödmjukaste
och bevekligaste begärde, med försäkran, att ej
göra minsta anspråk på ett äktenskap, som skulle
lända hans nya brud till förfång. Denna åter, i
fruktan att förlora sin man och brudgum, kom
nu sjelf att rycka honom från sin medtäflerska,
samt hindrade honom att bifalla hennes
begäran. Emellertid förlupo de stunder, hvilka voro
lemnade den olyckliga frun, utan att hon
erhöll något svar eller fick omfamna sina barn,
hvarefter trollen med mycket gny återförde henne,
som då i ångesten fattade uti ett på porten
varande jernhandtag, hvarvid hon höll sig så fast,
att deruti syntes märke af hela handen.
"Dessa äro sagans omständigheter. Det
sistnämnda märket är ännu synligt, fastän dess
vittnesbörd jäfvas af den omständigheten, att
nuvarande byggnaden på Näs är uppförd af fru
Annas sonson, herr Tage Ottoson Thott, år 1559,
efter hvilken tid det beständigt nyttjade
handtaget alltförväl kunnat genom nötning erhålla
bemäldte märke efter en menniskohand, så framt
man ej vill medgifva, att herren, sin olyckliga
farmor till åminnelse, bibehållit detsamma ifrån
förra byggnaden. Huru härmed nu må vara
beskaffadt, är dock ofelbart, att oftanämnda fru
Anna Rosensparre på något vådligt sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
