Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rudenskiöld, Magdalena Charlotta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Italien och höll sig undan, tills ovädret gått
öfver, då han åter uppträdde vid svenska hofvet,
stoltare än någonsin och ånyo öfverhopad med
kunglig nåd. Men – den arma fröken
Rudenskiöld, af honom inledd i ett dubbelt förderf –
qvarstannade och dukade under för hämnden.
Hon arresterades, och en sträng
brottmålsprocess fördes mot henne. Alla trodde dock att
hertigen-regenten, af undseende för hennes kön,
hennes slägt, ja – sjelfva hennes personlighet –
skulle gå skonsammare tillväga och åtminstone
låta det bero vid landsförvisning. Men så tyckte
icke hertig Carl och presidenten, baron
Reuterholm. De hatade henne båda två. De hade länge
önskat sig ett tillfälle att kunna i grund förkrossa
henne och – detta tillfälle var nu kommet.
Det säges, att äfven den sträfve Reuterholm
skulle, för åratal tillbaka, hafva hemburit den
sköna fröken sin hyllning, men blifvit tvärt
afvisad. Detta torde dock vara endast tomma
påståenden. Troligare är att han hatade henne
för det han visste att hon gerna ville aflägsna
honom från den lysande höjd, på hvilken han
stod, och att hon i allt delade hans erkefiendes,
baron Armfelts, tänkesätt, angående honom.
Deremot är det allom bekant, hurusom de kärlekens
och beundrans rökverk, dem hertig Carl en tid
så träget strödde för henne, blifvit tillbakavisade
på ett sätt, som röjde allt, utom aktning för
personen och hans höga rang. Harm,
förödmjukelse öfver försmådd kärlek och slutligen
svartsjuka hade bytt hans känsla i hat.
Det är bekant, huru hertigen gick ända
derhän i hätskhet, att han nödvändigt ville, det
fröken Rudenskiöld skulle slita ris, ett lika
barbariskt som vanärande straff, hvilket nu, tack vare
upplysningens framåtskridande, är helt och
hållet afskaffadt. – Men hertig Fredrik, jemte flera
herrar, uppträdde varmt protesterande mot denna
grofhet och lyckades ändtligen afvända detta det
ohyggligaste af allt ohyggligt. Deremot dömdes
den arma fröken Rudenskiöld att ledas upp på
en schavott och att der under en viss bestämd
tid stå i halsjern, till hela menighetens
åskådande och en begabbande pöbels hån. Från
detta straff kunde inga vänskapens böner, inga
föreställningar rädda henne; hon måste lida det,
såsom "riksförräderska".
Till schavotten åkte hon på den utsatta
dagen, i September 1794, åtföljd af stadsläkaren,
som var beordrad att undersöka hvad hennes
lifskrafter skulle kunna uthärda; ty dö unnade
man henne dock icke. Ack! – "mycket tål man
förr’n man förgås", säger den oförgätlige
skalden, och Magdalena förgicks icke af allt det
förfärliga hon hade att genomgå. Marmorblek, men
dock skön, med det rika bruna håret hängande
omkring skuldrorna, omsorgsfullt krusadt och fritt
böljande för vinden, samt iklädd en bländhvit
klädning och en svart sidensalopp, leddes hon,
vacklande och matt, uppför trappstegen till
schavotten, målet för hennes färd. Men så stor var
allmänhetens förtrytelse öfver hvad som föregick,
så rörande var åsynen af det arma offret, att
sjelfva gatpöbeln höll sig tyst. Intet ord, ingen
begabbande åtbörd förnams. I stället hördes
öfverallt snyftningar och man såg tårar glänsa i
tusentals ögon. Riksförräderi är ett brott, som
mängden icke rätt uppfattar. Mord, rån, stöld,
mordbrand, förfalskning äro i dess ögon stora
förbrytelser, dem lagen icke nog kan näpsa; men
för politiska förbrytelser har den ofta endast
deltagande.
Man hade låtit fröken Rudenskiöld stå stilla
på schavotten under några minuter; men då kom
– förmodligen från hertigen, eller någon af hans
liga – en plötslig erinran om halsjernet, som
hängde på den der pålen man såg, och
hvilket jern nödvändigt måste omsluta hennes hvita
hals. Och så nalkades bödelsdrängen – af
folket kallad rackarn och af menigheten ansedd
ärelös – för att, sin syssla likmätigt, påsätta
halsjernet.
Nu var dock måttet rågadt. Åsynen ...
närmandet af denna ohyggliga karl ... blotta
tanken på, att han skulle med sina rysliga, så
många gånger blodbesudlade händer vidröra
hennes person, bragte henne utom sig. Hon
uppgaf ett skri, stötte med förtviflans styrka
bödelsdrängen ifrån sig och nedföll i häftiga
konvulsioner.
Då framträdde läkaren och förklarade, att
hon borde föras derifrån, och man bar henne
till vagnen och förde henne – hvart? ... till
hennes hem? – Ingalunda! – Nej, till
Spinnhuset, såsom straffanstalten för brottsliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
