- Project Runeberg -  Anteckningar om svenska qvinnor /
327

(1864-1866) [MARC] Author: Wilhelmina Stålberg, P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schröderheim, Anna Charlotta - Schröderheim, Charlotta Wilhelmina

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppmärksamhet, icke ens hos hennes godmodige
make och ännu mindre hos den i sådana fall
mycket öfverseende konungen.

Konungen och Schröderheim hade mer än
en gång tillsammans skrattat åt pratet om en
viss hofstallmästare, som påstods göra den vackra
och snillrika frun sin trägna uppvaktning. Det
hade till och med gått ända derhän, att då
kungen en dag, helt förgrymmad öfver att ekipaget,
som han befallt fram, dröjde så länge och han
deröfver ville klaga för öfverhofstallmästaren, men
förgäfves ropade på denne, samt slutligen vände
sig till Schröderheim med orden: "kan du säga
hvar han är?" – den tillfrågade helt naivt
svarade: "Nej, E. M., så vida han icke är hos min
hustru." – Konungen hade då skrattat och glömt
hela sin förargelse. – Emellertid hade han nu
med ens blifvit nogräknad, sedan fru
Schröderheim gifvit honom ett svar med anspelning på
Gustaf Adolfs födelse; och då Schröderheim en
dag, strålande af glädje och belåtenhet, nalkades
sin höge vän och beskyddare, omtalande att hans
hustru nyss gifvit lifvet åt en liten dotter, höjde
Gustaf på axlarne och sade i medlidsam ton:
"Min käre Elis! ... du är just en stackare, som
så låter draga dig vid näsan. Här strålar du af
fadersglädje, men jag säger dig att den är falsk.
I ditt ställe skulle jag ur mitt hus förvisa denna
hustru; icke en dag längre skulle jag sammanlefva
med henne."

Schröderheim, tillgänglig för alla intryck,
och isynnerhet för åsigter, yttrade af hans konung,
gick i vredesmod hem och in till sin sjuka
hustru, som icke var i belägenhet att uthärda den
storm han beredde henne och som han
skoningslöst lät öfver henne utbryta. Han sade henne
allt hvad Gustaf nyss yttrat, samt ännu mycket
mera ... sade, att han aldrig såsom sitt barn
ämnade erkänna den nyfödda varelse, som
slumrade der i vaggan, samt tillade, att
Anne-Charlotte, hans hittills dyrkade hustru, den han förr
aldrig tilltalat med annat än smekord, nu hade
att bereda sig på en ständig skiljsmessa från
honom. Så snart hon tillfrisknat, skulle hon
lemna hans hus.

Man kan tänka sig den arma sjuka qvinnans
förtviflan. Svag, som hon var, och i behof af
all möjlig skonsamhet, skulle hon nödvändigt
förkrossas af så mycken oväntad grymhet, och det
från honom, som hon hittills varit van att finna
from, öfverseende och ständigt kärleksfull. Det
var nyårsaftonen 1790, som detta uppträde egde
rum. Den följande dagen, eller nyårsdagen 1791,
afled fru Schröderheim. Så uppfylldes då
Schröderheims i häftigheten yttrade önskan, att hon
med det snaraste måtte lemna hans hus!

Lycklig var hon dock, i jemförelse med den
arme mannen, som öfverlefde henne, för att
ångra, sörja och sakna. Ingenting kan jemföras
med hans samvetsqval öfver att hafva handlat så
oöfverlagdt, att så hafva bemött sin dittills så
älskade hustru, hvars mördare han nu måste anse
sig vara. – Den bittra sorgen tärde honom
under hela hans återstående lefnad och utgjorde
liksom underlaget till hela den förfärliga
sorgebörda, som sedermera – och synnerligast efter
konungens snart derefter inträffade död –
hopade sig öfver hans själ och långsamt pinade
honom till döds.

Man erinre sig, vid omdömet om den
snillrika frun, att hon var uppväxt i ett hus, der
rikedom och flärd gåfvo ett ökadt uttryck åt den
lättfärdighet, hvarmed 1770-talets period utmärkte
sig, att de högre klassernas exempel gaf alla
andra kretsar en frihet att utan all betänklighet
hylla sina egna tycken. Fröken Stapelmohr hade
uppvuxit under sådana förhållanden. Hos den
förståndigt dömande förklarar sådant hennes hela
lefnad, såsom egnad endast åt glädjen och en
obunden frihet. Betänker man tillika huru alla
i hennes umgängeskretsar täflade om att gälla
något i den älskvärda varelsens ögon, så förstår
man lätt huru dessa lefnadsförhållanden skulle
utveckla sig till det som de blefvo, och som de
icke skulle blifvit, om hon uppvuxit i en annan,
t. ex. vår tid. – Fru Elsa Fougt höll öfver fru
Schröderheim ett åminnelsetal i Stora
Amaranther-orden d. 11 Dec. 1796, hvarom vidare kan
läsas på art. Fougt, Elsa.

Schröderheim, Charlotta Wilhelmina, den
föregåendes dotter, föddes juldagen 1790. Henne
tillföll ej i arf hvarken moderns snille eller
fägring – ehuru hon var ganska täck och i hyens
hvithet samt för öfrigt i kroppens ställning
liknade fru Schröderheim – men desto mer hennes
lynne och missöden. Hon blef 1817 gift med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:41:32 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sqvinnor/0361.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free