- Project Runeberg -  Anteckningar om svenska qvinnor /
332

(1864-1866) [MARC] Author: Wilhelmina Stålberg, P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Shearsmith, Elisabeth - Sigbrit

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

försatte honom uti ett lethargiskt tillstånd, hvaruti
han förblef åtminstone i 3 veckor. Att han
under hela denna tid icke njöt någon annan föda
än litet thé, utan mjölk, och friskt vatten då och
då, undantagandes en enda gång, då han intog
två theskedblad af rödt vinbärsmos. Att efter
ungefär bemälde 3 veckors förlopp, sedan han
fått berörde anstöt af slag, blef han åter något
bättre, återfick målet och återtog sitt vanliga
lefnadssätt, att bruka kaffe med rostadt bröd. Att
ifrån den stunden, då han blef bättre, ända till
dess han dog, besöktes han af ganska få
personer, allenast sina förtrognaste vänner, och
tycktes han alltid önska att icke se främmande hos
sig. Att, ungefär en månad innan han dog, sade
han till Elisabeth Shearsmith (då Reynold) och
till förenämnde Richard Shearsmiths första
hustru, då lefvande, att han skulle dö på en viss
dag, hvilken han gaf dem tillkänna; och så
mycket Elisabeth Shearsmith kan erinra sig, och
hvilket hon sannerligen tror, timade hans död
verkligen på samma dag som han förutsagt. Att
patienten kommunierade på sängen 14 dagar
eller 3 veckor före sin död, att det var en utländsk
prest som förrättade kommunionen, att han på
fullkomligaste sätt egde hela sitt förstånd, minne
och sunda förnuft i behåll, alltifrån den stunden,
då han blef återställd från slaget, ända till sista
ögonblicket af sin lefnad. Att då klockan var
slagen 5 (det var söndag) d. 29 Mars, frågade
han Elisabeth Reynold (nu Shearsmith) och
Richard Shearsmiths aflidna hustru, som då lefde,
begge sittande bredvid hans säng: hvad klockan
vore? och när de svarade: att klockan var 5,
sade han: Nå väl – – jag tackar eder – –
Gud välsigne eder! – eller ungefär sådana ord.
Och vid pass 10 minuter derefter märktes hos
honom en lätt suck, och han uppgaf andan
under en stor stillhet.

"Bemälde vittnen förklara jemväl, samfäldt
och särskildt, att, så vida de kunde erinra sig
och sannerligen tro, mottog framl. herr
Svedenborg icke något besök, hvarken dagen före sin
död eller sjelfva dödsdagen. Och de förklara
uttryckligen, att de hvarken direkt eller indirekt
för någon i verlden yttrat sig, att bemälde
Emanuel Svedenborg återkallat eller motsagt någon del
af sina skrifter, såsom man sanningslöst uppgifvit.

"Äfven att de lika litet någonsin hört den
aflidne säga, eller tro, att han någonsin framfört
ett ord, som gaf tillkänna, eller deraf man med
minsta liklighet kunde härleda en sådan tanke.

"Vidare förklara de, att ingen någonsin gjort
dem någon enda fråga härom, förrän d. 22 Okt.
i detta år, då herr Thomas Wright, ifrån
qvarteret the Poultry i denna stad, urmakare, och
herr Robert Hindmorsh, ifrån qvarteret
Clerkonwell, boktryckare, begge kommo till dem, för att
blifva visst underrättade om sanningen eller
osanningen af det rykte, som gifvit anledning till
deras efterfrågan. Hvarpå bemälde vittnen genast
gjort dem samma förklaring, som de nu af egen
drift bekräfta med ed: förklarande det ryktet,
så vida dem veterligt är, utan allsköns grund.

"Richard Shearsmith. Elisabeth Shearsmith."

Vittnesed aflagd i London d. 24 Nov. 1785
i min närvaro.

        T. Wright, Mayor.
        (Stadens vapen.)

Sigbrit. Ehuru denna qvinna ej var svensk
till börden, måste hon dock i denna samling
intaga ett rum, enär hennes personlighet –
afskyvärd i åminnelse – blifvit på samma sätt som
hennes väns, Christian Tyranns, införlifvad med
vårt lands historia.

Sigbrit lärer egentligen hafva kommit från
Amsterdam till staden Bergen i Norrige, der hon,
såsom enka, idkade frukthandel, eller, såsom
många påstå, var rätt och slätt gatumånglerska.
Hon hade då en fullvuxen dotter, Dyvika, hvars
skönhet fängslade den d. v. kronprinsens,
sedermera konung Christian II:s, uppmärksamhet, så
att han förälskade sig i henne till den grad, att
han tyckte sig ej kunna lefva utan henne,
hvarför han förde både mor och dotter med sig till
Danmark. Sigbrit var, nemligen, för slug att
skilja sig vid Dyvika, ty den nedriga modern ville
ju ockra på sin dotters behag och lemnade henne
således icke i Christians händer på andra vilkor,
än att hon sjelf fick medfölja.

Dyvika var en mild och god varelse, men
desto elakare var Sigbrit, som snart lyckades
tillvälla sig ett sådant välde öfver Christian, att
han mot henne allena var foglig och eftergifven
och gjorde henne till viljes i allt, troligen mest

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:41:32 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sqvinnor/0366.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free