Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigbrit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
derför, att hon aldrig ville annat än ondt. –
Dyvika, den milda dufvan, som af sin mor
blifvit lemnad i gamens klor, dog efter några få år;
men det oaktadt stannade Sigbrit qvar vid
danska hofvet, utöfvande der ett välde, lika
förfärligt som det var obegripligt. Ingen turkisk
sultans storvizir kan ega större inflytande och mera
makt, än Sigbrit hade; ty en storvizir måste
stundligen darra för sin suveräns vrede och –
till följd deraf – sin egen säkerhet; hvaremot
Sigbrit intet ögonblick darrade för Christian, den
det aldrig föll henne in att frukta, just emedan
hon föraktade honom. Och då Christian väl
märkte att han aldrig förmådde bli henne qvitt,
gjorde han nödvändigheten till en dygd och
smickrade den grymma qvinnan, mest genom att
antaga hennes elaka rådslag och att efterkomma
hennes onda önskningar. Den som på något sätt
råkat misshaga Sigbrit var aldrig säker om sitt
lif, och Christian var alltid villig att samtycka
till och verkställa hennes hämndedomar.
Det förstås lätt, att Sigbrit härigenom blef
alltmera hatad. Man kallade henne Christians
onda ande, och man påstod, enligt den tidens
vidskepliga sätt att se saken, att hon var en
trollpacka, sjelf förhexad af Den Onde, och som
förhexat konungen, så att han gjorde blott hvad
ondt var. – Och man må väl ursäkta den
tidens oupplysta menighet, om den trodde, att den
från samhällets drägg till thronens närhet
upplyftade qvinnans själ var boning för en hel
legion onda andar, ty så förfärligt grasserade hon
med den makt Christian åt henne inrymde.
Naturligtvis var hon ock föremål för många
hämnd- och mordförsök, dem hon dock lyckligen
undgick. Så greps hon en gång af tvänne
bönder, som kastade henne i sjön och trodde sig
dermed hafva befriat verlden från detta odjur.
Men hon drunknade icke, utan samm till
stranden och kraflade sig upp, hvarefter de mordiska
böndernas öde måtte hafva blifvit förfärligt; ty det
står i historien att de aflifvades, men – på hvilket
sätt? – En annan gång lyckades några soldater
att få henne om hand, hvarvid de ordentligen
använde henne till skotttafla, i det de
allesammans på henne lossade skotten från sina gevär,
dock utan att ett enda träffade. Det såg då
verkligen ut som om gumman varit osårbar.
Huru och på hvilket sätt hon räddades ur dessa
sina plågares klor är ej bekant; men säkert är,
att denna händelse ingalunda minskade folkets
tro på det förtroliga förhållande, hvari hon
ansågs stå till onda makter; ty just det, att vara
skottfri, ansågs för det säkraste beviset derpå.
Då Christian år 1522 måste fly från
Danmark, ville han naturligtvis rädda sin högt
värderade vän och rådgifvarinna, Sigbrit, som då,
liksom hade hon varit en dyrbar och skön vara,
inpackades i en kista och sålunda fördes ombord
på ett fartyg, för att undgå folkets förföljelser
och hämnd. – Hvart hon sedan tog vägen vet
man icke, ty man saknar underrättelser om
hennes sednaste öden. – Märkvärdigt och ytterst
löjligt är hennes uppmuntrande yttrande till
Christian, att: kunde han ej längre vara konung
öfver Nordens trenne konungariken, så kunde han
väl åtminstone få bli borgmästare i Amsterdam.
Denna förutsägelse gick dock ej i fullbordan och
Sigbrit synes således ej hafva haft förmåga att
till denna borgerliga värdighet upphöja sin från
tre throner fallne vän.
Om Dyvikas bekantskap med Christian har
historien antecknat följande:
Då Sigbrit flyttade till Bergen i Norrige,
hvarest hon (1507) gjorde sin lycka, befann sig
Christian, då blott hertig, der. Erik Walkendorp,
som då var prest i Roeskilde och hertigens
kansler, berättade för hertigen om Dyvikas skönhet.
Blef så på den tiden anställd en bal på rådhuset,
hvartill stadens alla fruntimmer blefvo inbjudna,
och ibland dem också Dyvika och hennes
moder. Christian fann att den trogne Walkendorp
ingalunda öfverdrifvet smickrat Dyvikas skönhet,
utan blef han vid hennes åsyn betagen; men för
att ej väcka för mycken uppmärksamhet,
uppbjöd han först några andra fruntimmer till
dansen, men ordningen kom snart nog till Dyvika,
som de andra hade att tacka för hela
lustbarheten; på aftonen lät man den ena efter den
andra gå bort, behållande Dyvika med modern
sist qvar. Man bjöd dem till en ny bal, till
hvilken de också infunno sig, och der kom Christian
till förtroligare förklaring med Dyvika. Hvitfeld
säger, att Christian på denna bal dansade från
sig de tre nordiska rikenas kronor. Hertigen
uppehöll sig länge i Bergen och lät der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
