- Project Runeberg -  Anteckningar om svenska qvinnor /
336

(1864-1866) [MARC] Author: Wilhelmina Stålberg, P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Signe - Sigrid Storråda

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ömt älskade dotter, skulle ångerfull hafva
utbrustit:

        "Hade jag det tillförne visst,
        Deras kärlek varit så stark,
        Icke skulle Habor hängt i träd
        För hundra tusende mark."

Till lön för förräderiet mot sin herrskarinna
blef den falska tärnan, på konungens befallning,
lefvande begrafven.

Sådan är berättelsen om Hagbart och Signe.

Sigrid, med tillnamnet Storråda. Denna
grymma qvinna, om hvilken vi, till mensklighetens
heder, hoppas att berättelserna måtte vara
öfverdrifna, var dotter till Skoglar Toste, den rikaste
och mäktigaste odalbonde på sin tid. Han hade
under sina många och lyckliga vikingatåg
vunnit rykte för ovanlig tapperhet, äfvensom en
nästan sagolik rikedom. Hans dyrbaraste skatt var
likväl dottern Sigrid, hvars skönhet var beryktad
kring hela landet.

En ung prins från Norrige, vid namn
Harald, hade i Skoglars hus blifvit uppfostrad
tilllika med dennes barn. Han älskade Sigrid, men
vågade ej nämna derom, ung och utan rykte som
han då var. Emellertid hoppades han att såsom
viking snart kunna vinna ryktbarhet och
anseende. Men plötsligt kom den store och
vidtberömde Upsalakonungen Erik Segersäll till
Tostes gård och fick se hans dotter. Sigrid var
listig och förstod skicka sig så väl, att hon med
sina behag förtrollade Erik, som, innan han
lemnade gården, hade begärt hennes hand och med
henne firat sitt bröllop.

Snart fick han dock skäl att ångra detta
förhastande. Sigrid var af ett obändigt lynne,
högmodig och sjelfrådig, så att hon på intet sätt
ville foga sig efter sin gemåls vilja, utan råda
lika med honom – ja, snarare mer än han. –
Detta behagade icke Erik Segersäll, som försköt
henne från sin närhet, men gaf henne en
förläning, så stor, att hon derpå kunde hederligt lefva
och – hvad mera var – att hennes far och
närmaste fränder voro dermed belåtna. – Hon
hade dock åt denna sin första gemål födt en son,
Olof, som sedermera blef konung efter sin fader.

Erik Segersäll föll emellertid, som bekant är,
i slaget vid Fyrisvall, endast några månader
efter skilsmessan från Sigrid. Olof var då ungefar
årsgammal, men blef, oaktadt denna späda
ålder, af hela folket enhälligt utropad till sin
fars efterträdare på thronen, samt hyllad vid
Mora stenar, såsom bruket var, ehuru han bars
på armarne och derför erhöll tillnamnet
Skötkonung, en benämning, den han sedan fick
behålla ända till sin död.

Emellertid fick den sköna, rika och stolta
Sigrid, nu enka och fri att förfoga öfver sin hand,
många friare, men hon bemötte dem med en
grymhet, hvarpå historien har inga liknande
exempel att framvisa.

Bland andra besök hon erhöll var äfven det
af hennes förre tillbedjare, Harald, som nu var
konung i Grönland och derför kallades Harald
Grönske. Han var förmäld med en ung
prinsessa, vid namn Asta, och hade hittills funnit
sig ganska lycklig i sitt äktenskap.

Knappt hade han dock återsett Sigrid, som
nu var just i högsta glansen af sin qvinliga
skönhet, förrän den gamla kärleken hos honom
återväcktes och han började grubbla öfver att hans
hand nu var bunden. Den elaka Sigrid, som väl
märkte det intryck hon gjort, studerade från det
ögonblicket på ingenting annat, än att till den
mest ursinniga låga uppblåsa hvad som ännu
var blott en gnista. Hon ej allenast bländade
honom med sin oerhörda prakt i klädsel,
husgeråd och undfägnad, utan hon uppbjöd
dessutom alla en listig qvinnas förförelsekonster, för
att rätt få honom i sina nät. Det påstås till
och med att hon en afton, sedan hennes gäst
gått till sängs, inkommit till honom med en gyllne
bägare, full af vin, satt sig på kanten af hans
bädd och druckit honom till i den eldiga,
rusande drycken. – Då han lemnade henne, för
att fara hem till sitt land, skall hon hafva
begåfvat honom med rika skänker.

Dyster och sluten inom sig var Harald hela
den påföljande vintern och bemötte med köld
sin unga gemål, Asta, som förgäfves forskade
efter orsaken till denna förändring.

Knappt hade träden börjat kläda sig i grönt
och böljorna börjat hoppa af fröjd öfver att finna
sig befriade från isens bojor, förrän Harald
Grönske åter seglade till Sigrid och nu öppet begärde
henne till sin maka, i stället för Asta, som han
ämnade förskjuta.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:41:32 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sqvinnor/0370.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free