- Project Runeberg -  Anteckningar om svenska qvinnor /
339

(1864-1866) [MARC] Author: Wilhelmina Stålberg, P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjöblad, Elin - Sjöblad, Magdalena - Sjöholm, Greta - Skammelsson, Lucia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hofjunkaren Eggert Stake, och dog i den höga
åldern af 113 år.

Sjöblad, Magdalena, dotter af löjtnanten vid
Westgötha infanteri Olof S. Hon förälskade sig
i en ung student, den sedermera namnkunnige
poeten Lasse Lucidor, under det de lustvandrade
någorstädes i Westergöthland, der hennes
föräldrar bodde. Den tiden bestraffades en
kärlekshandel mellan adlig och oadlig ganska strängt.
(Magdalena Sjöblad uppgifves nemligen hafva
varit fröken, ehuru vi förgäfves eftersökt henne i
Anreps "Adelns Ättartaflor".) Lucidor skulle
derför hårdt straffas; dock mildrades straffet
ovanligt, emedan Magdalenas föräldrar lade sig ut
för honom och han ansågs vara son antingen af
en amiral Strusshjelm eller af fältmarskalken Carl
Gustaf Wrangel; dessutom ansågs Lucidor för
ett ingenium. Icke desto mindre dömdes han
af Götha Hofrätt d. 11 April 1668 att äkta
Magdalena och sedan begifva sig tvänne år i
landsflykt. Det är ovisst om han verkligen reste.
Emellertid har han på flera ställen besjungit sin
kärleks föremål, sitt andra jag. Vi införa några
af dessa strofer:

        "Mången skönhet finnes här
        Som med skäl dyrkvärdig är.
        Lell mig ingen kränker.
        Ty jag, som solblomman sig
        Efter solen vänder, mig
        Till dig, min Sol! ock länker.

        Segelsten och Jernet har
        Vexelkärlek, som dem drar,
        Att de famnas gerna.
        Så drar du ock hjertat mitt,
        Att det rättas efter ditt,
        Min magnet och stjerna.

        Ditt solstråland’ ögonpar
        Tänder elden, som jag har
        Och har gjort mig snart till aska.
        – – – – – – –
        Dina kinders rosenfärg
        Torkar ut min blod och märg.
        Dina läppars skönhet skiner
        Som corall och purpur ler.
                Ja hvad mer
        Som de ädlaste rubiner
                Färgen ger."

Då han blef dömd att gå i landsflykt, skref han:

        "Farväl, min vän, min själ, mitt lif, min kära,
        Min fordom ögnatröst, min lust, min ära,
        Farväl, mitt hjertas barn och bästa vän.
        I fall att himlen helsan mig behagar,
        Förtröstar jag att han min resa lagar
                        Snart hit igen.

        Jag skrifver här ditt namn i våta sanden
        I Ekolsvik vid Nereusvåta stranden,
        Och fast det skött af vädre måst förgå,
        Skall det likväl uti ett stadigt minne
        Och i min själ liksom uti mitt sinne
<tab<tab        Jemt’ hjertat stå."

Sjöholm, Greta, dog som enka i Malmö 1844
vid mer än 102 års ålder. Märkligt nog,
vållades hennes död icke af den naturliga orsaken:
den gamla kroppens bräcklighet, utan af
olyckshändelse, ty hon blef öfverkörd och dog genom
följderna deraf. Vid obduktionen befunnos alla
kroppens organer fullkomligt friska och hon hade
således, utom denna tillfällighet, troligen kunnat
lefva ännu många år.

Skammelsson, Lucia. Uti Angelstads socken
i Småland är en tradition om riddaren Ebbe
Skammelsson och Lucia, hans trolofvade; äfven
förvaras denna berättelse uti en gammal folkvisa
i 50 verser (intagna i Arvidssons "Svenska
fornsånger", 1:a delen, pag. 216). Historien
förmäler att Ebbe Skammelsson återkom från ett
krigståg till Tiraholm, i Bolmssö socken på
Unnarydslandet, i detsamma hans fästmö, Lucia, stod brud
med hans broder, Peder, som lockat till sig sin
broders trolofvade mö, under det att denne var
i konungens gård. Ebbe mördade då båda i
brudstolen, men ångrade straxt sitt brott och
drog till Rom, för att erhålla aflat. Der ålades
han att under ett års tid hvarje natt ligga på
en af de 365 öar som finnas i Bolmen. Sin
botöfning undergick han, smidd i tunga bojor.
När han sålunda uti ett år hade kringirrat på
öarne, kom han hem till det midt öfver liggande
fasta landet, och begaf sig till Angelstads by,
hvarest han lade sig på en höskulle. Här hörde
han en piga sjunga en visa om sig, och yttrade:
"somt var sannt och somt var vrängt". Derifrån
kommen in på kyrkogården (der man ännu
visar märken efter hans stora fötter), föllo kedjorna
af honom, till tecken att han var försonad, och
han uppgaf stilla sin fromma och ångerfulla anda.
Han hade begärt att icke blifva lagd inom
kyrkogården, med tillägg: "är jag värdig, kommer jag
nog derin". Han begrofs utanför densamma;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:41:32 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sqvinnor/0373.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free