Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sofia Magdalena - Sofia Wilhelmina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
elakhet – man skulle kunna säga systematiska
förföljelse – mot sin sonhustru vilja vi icke ens
tala: den räckte från början af prinsessans
hitkomst och till den gamla drottningens död, och
man skulle med berättelsen härom kunna fylla
folianter. – Den bäste af alla var – åtminstone
i början – den unge kronprinsen sjelf, huru
bittert han än inom sig sörjde öfver att vara ett
oligarkiens offer, han, som så gerna velat sjelf
välja sig gemål. Men, han hyste deltagande för
den främmande furstinnan, och de unga makarne
började småningom närma sig till hvarandra, om
icke i kärlek, åtminstone i förtroende och
högaktning, då Lovisa Ulrika, outtröttlig i sitt hat,
lyckades göra slut på detta goda förhållande och
att åter göra kronprinsen främmande för sin
gemål.
Sofia Magdalena var ej utan yttre behag och
hon egde äfven flera af de dygder, som kunna
fordras af en drottning. Hon var ovanligt
gudfruktig – kanske skadade henne detta ej litet
inom detta ogudaktiga och lättsinniga hof. Hon
var derjemte mild och fördrog, med en martyrs
tålamod, sitt öde, utan att klaga. Men hon hade
den olyckan att synas kall, om hon ock icke var
det. Antingen af stolthet, eller af öfvertygelse
om att det så måste vara, slöt hon inom sig alla
vaknande känslor. Naturen hade nekat henne
den liflighet, det behagliga sätt, hvarmed
qvinnan i allmänhet intager och fängslar. Icke ens
folket älskade henne, just för hennes sträfhets
och stelhets skull, och man beskyller henne för
att hafva varit särdeles högmodig. Kanske hade
hon under lyckligare förhållanden förekommit
svenskarne helt annorlunda.
Det svåraste af hennes lidanden var dock
säkert det, att hon verkligen var kär i sin
gemål, utan att af honom kunna vinna den
ringaste genkärlek. I detta fall var hennes öde lika
med hennes fränkas, Christinas i Preussen,
Fredrik den Stores gemål.
Då härtill kommer allt det förfärliga
krånglet, allt det afskyvärda ränksmideriet inom
svenska hofvet, jemte de skandalösa historierna, dem
man helst i tysthet förbigår, men hvilkas
medelpunkt Sofia Magdalena var, hon, med sin varma
gudsfruktan, hon, med sin rena sedlighetskänsla,
med sitt omutliga begrepp om det rätta, så måste
man bekänna, att hon var för både samtid
och efterverld ett medlidandets föremål, huru
ogerna än hennes stolthet ville medgifva det.
Och då slutligen hennes gemål blef mördad,
hennes son från thronen afsatt och med hela sin
familj drifven i landsflykt, samt, till råga på allt,
Gustaf IV Adolfs barn och efterkommande för
alltid uteslutna från arfföljden – då må man
med skäl medgifva, att den arma drottningens
olycksmått var rågadt.
Sofia Magdalena lefde dock i tjugoett år
efter sin gemåls död och i fyra år efter sonens
afsättning. Hon afled på Ulriksdals slott d. 21
Augusti 1813, sextiosju år gammal.
Sofia Wilhelmina. Hon var konung Gustaf
IV Adolfs och hans gemåls, drottning Fredrika
Dorothea Wilhelminas af Baden, äldsta dotter
och föddes d. 21 Maj 1801. Ehuru ett Majbarn
och ett kungabarn skördade dock denna
prinsessa ingalunda alla de lyckans blommor, som
de kring hennes vagga församlade hoppets
genier lofvade strö på hennes lefnadsstig. Hon var
blott nioårig, då hon följde sina föräldrar ur
Sverige. Från landsflyktens vanliga ödslighet var
den unga prinsessan likväl någorlunda skyddad,
när hennes moder snart sjelf jemte sina barn
upptogs i moderliga armar vid hofvet i Baden.
Sorgliga familjförhållanden följde likväl den
uppväxande prinsessan, då oenighet snart uppkom
emellan hennes föräldrar, hvarvid man, såsom
det synes med rättvisa, kastat skulden på hennes
fader, den af olyckan ännu mer än förut
sinnesojemne konung Gustaf IV Adolf. En lycklig
omkastning bereddes henne, då hon år 1819, vid 18
års ålder, blef förmäld med sin kusin Carl
Leopold Fredrik, regerande storhertig af Baden, med
hvilken hon sammanlefde i ett 33-årigt
äktenskap till 1852, då hon blef enka, hvarvid hennes
äldste son intog faderns thron och blef sin
moders regent. En af hennes döttrar förmäldes
med en rysk storfurste.
En af våra författarinnor gjorde henne sin
uppvaktning på hennes äldre dagar. Hon
beskrifver detta sammanträffande sålunda:
"Hennes palats låg i en liten park och liknade mera
en vacker enskild boning än ett furstligt slott.
Sköna träd, väl vårdade gräsmattor och gångar
omgåfvo byggningen. Ingen den ringaste ståt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
