Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Staël, madame
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ånyo skiljas. Ty den lärda och politiskt
verksamma damen, som fann sin man alltför
slösaktig, begärde boskillnad, för att, som hon sade,
åt sina barn rädda spillrorna af förmögenheten,
innan mannen hunne i grund förskingra den. –
Hade hon dock, med allt sitt genomträngande
snille, haft förutseendets gåfva, så skulle hon ej
hafva tagit detta steg; ty hennes man afled kort
derefter. Han hade ännu en gång blifvit
rapellerad, och då han, på vägen hem till Sverige,
nalkades gränsen mellan Frankrike och Schweitz,
insjuknade han och dog. Det var år 1802.
Man har mycket hört talas om fiendskapen
mellan Napoleon Bonaparte och madame Staël
von Holstein, och den fanns verkligen, med
samma bitterhet å ömse sidor. Han kunde ej
tåla att en qvinna uppträdde med penna i hand,
i kamp för den politiska friheten, för folkens
frihet och såsom oförsonlig motståndarinna mot
hans despotism; hon, å sin sida, fördrog ej den
köld, ja, den uppenbara missaktning, hvarmed
han bemötte henne. I stället att, i likhet med
alla hennes samtida, hylla henne såsom
tidehvarfvets snillrikaste qvinna, hånade han och sökte
förödmjuka henne, så ofta han kunde.
Verldskunnigt är, bland annat, hvad han svarade henne,
på frågan, hvilken han värderade mest bland alla
qvinnor. "Den, som föder de flesta barnen", var
det svar han gaf, då hon helt säkert väntat sig
något smicker, någon hyllning åt hennes egen
personlighet. – Hon slungade mot honom från
salongerna den ena sarkasmen efter den andra
och plågade honom med sina politiska
skrifter. Äfvenledes inverkade hon eftertryckligt på
det allmänna tänkesättet. Men det sista steget
hon tog, och som blef afgörande för hans
beslut, var hennes skrift om Tyskland. Hela
upplagan blef sönderhackad, och författarinnan
förvist från Paris.
Men det var icke nog med att hon förvistes.
Napoleons förföljelse sträckte sig ändå längre,
så att hon icke ens vågade vistas i Schweitz,
utan ansåg rådligast att fly från slottet Coppet,
hennes fädernegods, tillika med sina tvänne
söner och sin dotter Albertina.
Det var 1812, som familjen Staël von
Holstein flydde undan kejsarens despotiska välde,
för att söka sig en fristad i ett friare land.
Öfver Wien, Moskau och Petersburg kommo de till
Stockholm, der de väckte ett oerhördt uppseende,
så väl i hofvets som andra den förnämare
verldens cirklar, och der de tillbragte en hel vinter.
Att den verldskunniga författarinnan skulle firas
af alla, som nalkades henne, var naturligt, och
hon syntes också fordra det, såsom en
oeftergiflig gärd åt hennes snille. Hennes inflytande
inom de högre kretsarne blef ganska vigtigt,
såsom stöd åt det nya politiska systemet i Sverige.
Beundran för kejsar Napoleon var här stegrad
till det högsta; men denna stämning
motarbetades verksamt af madame Staël.
Ingen skulle veta – men man visste det
ändå – att en herre, vid namn Rocca, som
åtföljde familjen, var hennes andra man, sedan
1811, då hon låtit viga sig med honom, dock,
med det uttryckliga förbehåll, att ingen skulle
veta derom, emedan hon fortfarande ville heta
friherrinna Staël von Holstein. Hon hade ock i
sin svit en annan ung man, hennes sekreterare,
som var ingen mer och ingen mindre än den
sedermera så ryktbare tyske författaren August
Wilhelm Schlegel.
En samtida författare har beskrifvit madame
Staëls apparition vid svenska hofvet år 1812:
"De, som kände fru Staël genom hennes skrifter,
trodde sig i henne finna en mild, känslofull och
anspråkslös qvinna, med ett ord, sådan som man
föreställde sig den intressanta författarinnan af
Corinne. Men huru besynnerligt blefvo ej dessa
samma personer tagna ur sin förvillelse! De
funno väl en qvinna, men som klädde sig illa
och var i fullkomlig saknad af denna sorts
blygsamhet och dessa yttre städade former, hvilka
utgöra könets prydnad, och som snarare liknade
en af forntidens ystre riddare, förklädd till
fruntimmer. Fru Staëls hy bar prägeln af söderns
glöd, och hela hennes personlighet erbjöd
isynnerhet anblicken af den yppersta helsa. Hennes
stora, svarta ögon, som lågade af snillets eld,
ingåfvo snarare fruktan än deltagande, och då
hon talade, voro hennes vackra händer och
armar i ständig rörelse. Hon var förvånande
genom sin lätthet att tala, genom rikedom på
blixtrande idéer, och det var lätt att se, att de
endast af konvenansen förestafvade pligterna och
bruken voro henne vedervärdiga." ... Hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
