Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thersner, Thora - Thora Borgarhjort - Thorborg hette en forntida konungadotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frikostighet omfatta ett arbete, som så svagt ersätter sin
flitiga utgifvares möda.
Thora Borgarhjort, konung Herröds dotter i
Östergöthland, är ett af den svenska fornsagans
mest beryktade föremål. Konung Herröd, som
ansågs härstamma från sjelfva Odin, var mycket
namnkunnig för sin tapperhet, och hans dotter,
Thora, sades allmänt vara den skönaste och
förståndigaste jungfru i hela Norden. Hon fick
tillnamnet "Borgarhjort", emedan hon satt i ett
loft, omstängdt med en skidgård, liksom en borg,
och derför, att hon i skönhet så öfverträffade
andra qvinnor, som hjorten alla andra djur. –
Hennes fader hade, enligt sagan, fått en liten
och mycket fager lindorm i ett trollägg från
Bjarmaland, och denna skänkte han åt sin
dotter. Ormen låg i början uti en liten ask; men
snart begynte han växa så, att han ej mera fick
rum i asken. Slutligen växte han så mycket, att
han ej rymdes i kammaren, utan låg
rundtomkring skidgården och var så stor, att hufvud och
stjert nådde tillsammans. Han blef tillika så
argsint, att ingen tordes gå in till jungfrun, mera
än den som gaf ormen mat, och förtärde han en
hel oxe i målet. Konung Herröd tyckte sig hafva
mycken mehn af allt detta, och gjorde slutligen
det löfte, att han skulle gifva sin dotter med en
stor hemgift åt den man, eho det vore, som kunde
dräpa ormen. Detta löfte spordes vida omkring,
men så stor var allas fruktan för ormen, att
ingen vågade försöka vinna den höga lönen.
Konung Sigurd Rings son, den femtonårige Ragnar,
var vid samma tid en fullväxt yngling, som for
omkring med godt manskap på sina härskepp
och ansågs redan vara en makalös kämpe. Han
hörde äfven konung Herröds löfte omtalas, men
låtsade som han ej gåfve någon akt derpå.
Emellertid lät han göra sig en underlig klädnad af
ludna skinn; denna lät han koka i beck, sedan
draga i sanden och slutligen torka. Sommaren
derpå styrde han med sina skepp till
Östergöthland och lade dem der in i en vik. Tidigt i
gryningen en morgon påtog Ragnar sin beckade
skinnklädnad och gick ensam upp på landet,
begifvande sig till Thoras jungfrubur. Han såg då
hvar ormen låg, stötte till honom med sitt spjut,
och innan ormen hann försvara sig, gaf Ragnar
honom den andra stöten med sådan kraft, att
spjutet gick tvärt igenom ormen, hvilken ryckte
till så hårdt, att spjutskaftet brast af. Ormen
sprutade väl etter öfver Ragnar och ville bita
honom, men den hårda skinnklädnaden hindrade
detta. Ormen hade emellertid fått sitt banesår;
men gjorde i sin dödskamp ett så stort gny, att
hela jungfruburen darrade deraf. Då vaknade
qvinnorna i loftet, och Thora tittade ut genom
vindögat på väggen, för att efterse hvad det vore.
Hon såg då derutanför en storväxt man; men
som det ännu var helt skumt, kunde hon icke
klart skönja hans anletsdrag. Hon frågade
derför, hvem det vore och hvad han ville, hvartill
Ragnar svarade med följande qväde:
För väna qvinnan och visa
Ville jag lifvet våga.
Fjällfisken fick dödssår
Af femtonårig yngling.
Derpå gick han bort och tog med sig det
afbrutna skaftet, medan sjelfva spjutet satt qvar i
såret på ormen. Thora undrade, om det varit en
menniska eller ett troll, helst hans växt var så
jättelik. Om morgonen blef allt detta berättadt
för konung Herröd, som genast lät utlysa ett
allmänt ting, på hvilket Ragnar infann sig, sade
sig vara ormens baneman, och styrkte detta
genom uppvisandet af det afbrutna spjutskaftet.
Han begärde äfven den sköna Thora till sin
drottning, hvilket genast blef honom beviljadt, hvarpå
deras bröllop firades med ett ståtligt gästabud.
Thora Borgarhjort födde sedan med Ragnar, som
af detta äfventyr fick namnet Lodbrok (de ludna
byxorna), tvänne söner, Erik och Agnar; men
hon dog snart och sörjdes högeligen af sin man,
som alltid innerligt älskat henne.
Thorborg hette en forntida konungadotter
här i Sverige, om hvilken sagan har mycket att
förmäla. Hennes fader skall hafva hetat Erik.
Somliga antaga, att han varit en underkonung i
Yngvar Harras tid, andra se i honom den
Upsalakonung Erik, Agne Skeppsbos son, hvilken var
samkonung med sin broder Alrik. Thorborg var
sin faders enda barn och prisas mycket, icke
allenast för sin skönhet och vishet, utan ock för
den stora käckhet och hurtighet hon alltid
visade i sitt uppförande. Att rida ystra hästar,
att fäkta med svärd och sköld, samt flera dylika
idrotter, utgjorde hennes förnämsta nöje.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
