- Project Runeberg -  Anteckningar om svenska qvinnor /
385

(1864-1866) [MARC] Author: Wilhelmina Stålberg, P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tuyl van Serooskerken, Trajectina Anna Elisabeth

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och frågade om hon ej blifvit mycket rädd,
svarade hon: "Dertill hade jag icke tid, ty kulan
kom så hastigt och oförmodadt; och då den nu
en gång fallit ner skulle det ju varit löjligt att
bli rädd efteråt."

Cronström, ehuru svensk, var beständigt i
utländsk tjenst och utmärkte sig mycket för sin
tapperhet. Efter slutadt fälttåg 1696 begaf sig
dock den tappre krigaren, åtföljd af sin då helt
unga maka, med hvilken han endast ett år varit
gift, öfver till Sverige, för att visa henne sitt
fosterland och isynnerhet för att besöka sina här
boende slägtingar. Det var vintertiden och man
hade ett klingande före. Den unga holländskan,
som förut knappast hade sett några flygande
snökorn, blef nu helt förvånad öfver att få se hela
milsträckor af landskap svepta i vinterdrägt. Att
få åka på släde, vid ljudet af de klingande
bjellrorna, fann hon vara ett stort nöje. För öfrigt
var hon särdeles intagen i den svenska
gästfriheten, hvilken på den tiden kanske var något
ännu mer att tala om än på sednare tider.
Synnerligt väl smakade henne den vilda svenska
fågeln, de tjädrar, orrar och hjerpar, som
serverades i alla hus, dit hon kom; hon ansåg dem
för verkliga läckerheter. Dessutom njöt hon med
hela ungdomens liflighet af allt hvad hon såg
och erfor, helst här knappast var något, som ej
för henne hade nyhetens behag.

Sedan de holländska resande i Stockholm
tillbragt största delen af vintern, begåfvo de sig
till Kungsör, för att göra sin afskedsuppvaktning
hos der varande hofvet. Carl XI och hans
gemål, den ädla Ulrika Eleonora, voro döda, och
de fader- och moderlösa kungliga barnen voro
under ledning af deras farmoder, enkedrottning
Hedvig Eleonora. Den unga kronprinsen,
sedermera konung Carl XII, var ännu icke fullvuxen
(det var han ju knappast då han emottog
kronan och spiran), men det oaktadt älskade han
jagt med passion och vistades derför helst på
något af lustslotten, der det fanns tillfälle att få
jaga. – Under afskedsaudiensen, då Cronström
skulle kyssa enkedrottningens och prinsessornas
händer, var han nära att råka i en olycka, som
skrämde honom vida mer, än de tusen hotande
dödsfaror, vid hvilka han var van. Med att kyssa
drottningens hand gick det ganska bra, äfvenså
med den redan fullvuxna prinsessan Hedvig
Sofias; men prinsessan Ulrika Eleonora, då ännu
ett minderårigt barn, höll sin hand så lågt ner,
att den långe krigaren, då han skulle kyssa den,
var hardt nära att förlora jemnvigten, falla
omkull och i fallet krossa den späda kungadottern.
Åtminstone sade han så efteråt och talade med
förskräckelse derom, sjelf undrande hur han
kunnat lyckas att hålla jemnvigten.

På Stafsund, der de resande någon tid
uppehöllo sig, hade den unga holländska frun det för
henne så stora nöjet att få bevista ett svenskt
bondbröllop med alla dess då brukliga, för henne
så alldeles främmande ceremonier.
Församlingens pastor, en äldre, värdig prestman, som
förrättade vigseln, ådrog sig aldramest hennes
uppmärksamhet för det ofantligt stora skägg han
bar, såsom landtpresterna då brukade. Hon
ansåg honom för en utmärkt helig och
vördnadsvärd man, ehuru hon dock småskrattade åt den
andliga visa som han, enligt den tidens sed, straxt
efter måltidens slut uppstämde, och hvars ton
ansågs temligen verldslig af den unga
holländskan, som ej förstod ett ord svenska. Men, huru
stor blef ej hennes förvåning, då hon kort
derefter fick se den helige och vördnadsvärde
mannen börja dansa! Ty han och bruden skulle ju,
den gamla seden likmätigt, vara det första
dansande paret, hvarefter de andra följde; och den
hederlige prestmannen utvecklade härvid lika
mycken vighet och munterhet, som han nyss
visat ett med hans höga kall förenligt allvar. –
Kort sagdt: den utländska damen kunde ej bli
klok på allt detta. Än mindre begrep hon
hvarför etiketten inom presterskapet skulle vara så
stor – som den verkligen var på den tiden –
att kapellanen, en yngre man och med ett vida
mindre respektabelt skägg, ej fick deltaga i
dansen. Slutligen fick han det, på den holländska
fruns genom hennes man framförda förbön, och
då blef han så glad, att han med en flicka, som
han bjöd upp, utförde de mest förundransvärda
krumsprång.

Alla dessa jemte många andra minnen från
sin resa i Sverige hade fru Cronström samlat,
för att för hela sitt återstående lif förvara dem,
till eget nöje och vänners förlustelse.

Hon hade med sin man, som år 1720 blef

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:41:32 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sqvinnor/0421.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free