- Project Runeberg -  Anteckningar om svenska qvinnor /
393

(1864-1866) [MARC] Author: Wilhelmina Stålberg, P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ulrika Eleonora (den yngre)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

saken och enkedrottningen, jemte rådet, gåfvo
sitt samtycke, så återstod blott att vinna
konungens, hvilket också erhölls, ehuru icke gerna och
snart. Ty prins Fredrik, som tagit tjenst vid
svenska armén, var dit ingalunda föregången af
något rykte för sedlighet, heder, upphöjda
tänkesätt och ridderliga dygder.

Prins Fredrik var son af landtgrefven af
Hessen-Cassel Carl och hans gemål Maria
Amalia af Curland. Han var född i Cassel 1676 och
hade en gång, under sin herr faders frånvaro i
främmande land, fört regeringen hemma. Sedan
hade han, under hela successionskriget, i
egenskap af generalissimus, anfört armén. – Hans
första gemål hade varit en preussisk
konungadotter, nemligen Fredrik I:s och dess första
gemåls. Hon hette Lovisa Dorothea, förmäldes år
1700 och dog barnlös fem år derefter.

Ändtligen, efter ett allvarsamt motstånd å
Carl XII:s sida, samt mycken jemkning å den
andra, firades prinsessan Ulrika Eleonoras
bröllop i Stockholm d. 24 Mars 1715.

Straxt derefter hade prinsessan den glädjen
att efter sexton års skiljsmessa återse sin store
broder, hvars rykte genljöd igenom alla då kända
länder. Då han lemnade fosterlandet var Ulrika
Eleonora ett nioårigt barn; nu var hon en qvinna,
med andra känslor och – himlen allena vet allt
hvad för nya åsigter och vidtutseende planer.

För Sveriges hufvudstad var det temligen
hårdt, att ej inom sina portar få återse – icke
ens på ett par dagar – den så länge saknade
konungen, enär man dock visste att han befann
sig på svensk botten, nemligen i Skåne, för att
personligen öfvervaka de då pågående
krigsrustningarne mot Danmark. Carl trodde sig dock
icke om att hinna resa till Stockholm, utan mötte
i Wadstena sin syster, åt hvilket glada möte han
egnade två hela dagar – en lång tid för honom
under sådana förhållanden.

Två år derefter, eller i början af år 1718,
återsåg Ulrika Eleonora sin broder; det var som
hastigast i staden Christinehamn. Mot slutet af
nämnde år stupade konungen, som bekant är,
vid Fredrikshall i Norrige.

Hvilken skulle nu ärfva hans krona? – En
kinkig fråga! – Han hade aldrig velat förordna
något derom, utan helt kallt yttrat, då någon
framställt denna fråga: "Det finns väl något
hufvud, åt hvilket min krona passar."

Man vet att Carl Fredrik, den unge
hertigen af Holstein-Gottorp, son af gamla
enkedrottningens mest älskade sondotter, Hedvig Sofia,
hade blifvit uppfostrad vid svenska hofvet, eller
åtminstone vistats der i många år, innan han
blef gammal nog att ingå i svenska hären. Man
hade allmänt trott, att Carl ämnade denne sin
systerson till sin efterträdare och de flesta
svenskar voro ock redo att foga sig derefter. Men
då konungen ingenting hade förordnat om
arfföljden, kom den unge hertigen att undanskjutas,
då fråga blef om val. Ulrika Eleonora hade
hatat systersonen från det han var ett barn, och
då hon nu med all makt sträfvade att se sin
gemål i framtiden prydd med Sveriges krona,
men ej för närvarande såg någon utsigt dertill,
gällde det att först kunna sätta den på sitt eget
hufvud, för att sedan kunna bortskänka den åt
honom, den älskade, som dock så illa lönade
hennes svärmiska kärlek.

Utrymmet nekar oss att omständligen orda
om de ränker, som af det parti, Ulrika Eleonora
lyckats samla, användes för att lyfta henne på
thronen. De lyckades, så att hon år 1719, i
Februari, ännu icke fullt tre månader efter
broderns död, utropades till drottning, på riksdagen
i Stockholm, och d. 17 Mars samma år kröntes
i Upsala, samt slutligen, d. 11 derpåföljande April,
i hufvudstaden, hyllades af Riksens Ständer.

Men – på hurudana vilkor hade hon
lyckats erhålla purpurn? – Jo, genom att för sig
och sina efterkommande afsäga sig makten och
genom att underteckna en – snart sagdt neslig
regeringsform, som för henne sjelf och hennes
närmaste efterträdare gjorde konungamakten i
Sverige så löjligt inskränkt och kringskuren, att
de voro regenter endast till namnet (kort-konungar,
såsom Lovisa Ulrika sedermera yttrade till
Adolf Fredrik).

Döfva rykten kringspriddes om den mer
eller mindre verksamma del, som Ulrika Eleonora
skulle haft i sin kunglige broders död. Huru
ogrundade dessa smädelser voro har historien i
vår tid utredt.

Ulrika Eleonora vinnlade sig under sin korta
regeringstid ifrigt om de allmänna ärenderna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:41:32 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sqvinnor/0429.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free