- Project Runeberg -  Anteckningar om svenska qvinnor /
414

(1864-1866) [MARC] Author: Wilhelmina Stålberg, P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åsa, dotter af Ingjald Illråda

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gåfva, i högsta måtto farlig der, hvarest den
tjusande ytan döljer en svart själ och der, snart
sagdt, intet menskligt hjerta klappar under den
behagliga gestaltens bildsköna former.

Åsa var kung Ingjalds enda dotter, men icke
enda barn, ty hon hade en bror, mycket yngre
än hon, den i historien bekante Olof, hvilken,
för faderns gräsliga dåds skull, blef förklarad
ovärdig att blifva Upsala konung, och som blef
ur riket fördrifven. Han drog då, med en
skara af män, bort till Wermlands ännu
ouppodlade trakter, lät rödja de sekelgamla skogarne,
bränna, odla och bygga, samt grundlade der åt
sig ett litet konungarike; ty sådana voro ej stora
på den tiden, då hvarje landskap hade sin
särskilda konung, de der dock samtliga lydde
under Upsala-konungens öfvervälde. – Olof kallade
sitt nygrundade rike Wärmeland, deraf att eldens
värme måst gå öfver jorden, innan den kunde
odlas. Han sjelf fick, af sitt myckna
skogsrödjande, tillnamnet Trätälja.

Men det var icke om honom, utan om hans
syster Åsa, som vi här skulle tala.

Åsa blef förmäld med konung Gudröd i Skåne,
men hyste för denne sin gemål hvarken kärlek
eller välvilja. Tvärtom medförde hon till honom,
bland annan hemgift, ett ondt och svekfullt hjerta
och rufvade på hans förderf, i samråd med sin
barbariske fader Ingjald.

Det var samme Ingjald, om hvilken häfden
berättar, att han, då han höll graföl, eller,
såsom det då kallades, arföl efter sin fader Anund,
och medan han ännu satt qvar på pallen, innan
han fick bestiga högsätet, med mjödhornet i
handen gjorde ett löfte att åt alla sidor utvidga sitt
rike. – Detta var så tidens sed: den nye
konungen, eller arftagaren till ett rike, måste alltid
vid bragebägaren, eller löftets bägare, göra ett
högtidligt löfte, det han sedermera var tvungen
att uppfylla.

Ingen anade dock att Ingjald var full af
det grymmaste svek mot dem, som närmast
omgåfvo honom. Der voro, för tillfället, ej mindre
än sju småkonungar, eller lydkonungar,
närvarande, och deras riken ville Ingjald lägga under
sin spira. Han hade låtit, till deras
herbergerande, bygga en sal, kallad sjukungasalen, en
byggning, som låg något afsides på gården. Dit
förpassades alla de främmande kuhgarne och
insomnade tungt, efter den något öfverdådigt
intagna välfägnaden.

Knappt var Ingjald säker på att de alla
hade somnat, förrän han lät sätta eld på
byggningen, eller salen, som den kallades. De arma
menniskorna, uppväckta af dem omhvärfvande
lågor, ville ut, men Ingjalds män, som af honom
voro posterade rundt omkring, hindrade dem
derifrån och föste dem tillbaka in i elden, der
de jämmerligen omkommo.

Bland de sålunda grymt mördade var Ingjalds
egen svärfader, konung Algöte från Fjerdhundra,
Ingwar med två sina söner, Alf och Agnar, samt
ännu tre andra.

En sådan far hade Åsa; och hon afskydde
honom icke, utan var honom tvärtom behjelplig,
såsom det säges, vid flera sedermera begångna
illbragder. – Först föranlät hon sin gemål
Gudröd att mörda sin broder Halfdan, derefter
stämplade hon så, att Gudröd sjelf blef mördad; och
när detta var väl bestäldt, återvände hon hem
till sin fader.

Hon föreställde nu denne hurusom, då han
så många gånger hade hört af sin kloke fader
Anund, så väl som af sin fosterfader Svipdager.
att det vore lyckligast och bäst för land och
folk, om inga småkungar regerade, utan en enda
konung allena öfver hela riket, ingenting kunde
vara mera maktpåliggande, än att med ens
utrota alla dessa småkonungar, eller
fylkeskonungar, såsom de egentligen hette.

Ingjald var ej sen att lyssna till den elaka
qvinnans råd; men då han icke vågade anfalla
fylkeskonungarne en och en, af fruktan för att
andra skulle komma den anfallne till hjelp, tog
han åter sin tillflykt till den barbariska list han
så väl förstod att utöfva. Händelsen gjorde, att
då han en gång var ute och seglade, kom han
till Selaön och förnam att ej mindre än tolf af
landets småkonungar voro der församlade till
ett dryckesgille. – Den ondskefulle Ingjald fann
denna slump gynnande för sina utvidgnings- och
utrotelseplaner och lät derför genast sätta eld
på dryckessalens alla fyra hörn utvändigt.
Ingen enda undkom lefvande af dessa tolf
konungar, hvilka han dittills hade med de fagraste
löften insöft i säkerhet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:41:32 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sqvinnor/0450.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free