- Project Runeberg -  Anteckningar om svenska qvinnor /
417

(1864-1866) [MARC] Author: Wilhelmina Stålberg, P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öberg, Charlotta

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hökarebodsmakulatur, om ej såsom en roman;
men tillika skönjes deri så mycken naiv och, om
jag så får säga, alldeles ociviliserad oskuld, att
den tvingar mig att antaga det hela såsom
sanning. Jag skulle gerna önska att se skaldinnan,
om det kunde låta sig göra." "Ingenting är
lättare", inföll grefvinnan Wetterstedt med sin
vanliga fyndighet och håg att anordna nöjen för sin
salong. "Ni, som berättat den underbara historien,
skall också bevisa hennes sanning. Tag
vår vagn och hemta genast hit skaldinnan." –
Wetterstedtska vagnen med betjening i livré
rullade först af till Skeppsbron, att erhålla uppgift
om hjelphustruns bostad, och derefter dit för
att uppsöka den unga författarinnan. Då
vagnen stannade utanför den fattiga boningen på
Luntmakaregatan, beredde sig invånarne till sin
natthvila, och öfverraskades icke litet af den fina
herrn, som steg ur det förnäma åkdonet och
frågade efter dem. Inga invändningar hjelpte.
Den stackars förlägna flickan ikläddes en
klädeskapott, lånad af en tjenstepiga hos grannen,
samlade ihop alla sina skrifter på grått, gult och
hvitt papper, på sockerpapper och tobakskardusers
omslag i alla möjliga former, och rullade af
till Blasieholmen. Införd i det rikt upplysta
förnäma och stora rummet, som under tiden blifvit
uppfyldt med en lysande samling utaf medlemmar
af de utländska beskickningarne och den
högre sällskapskretsen, gick värden henne
vänligt till mötes, fattade hennes hand och,
uppmuntrande den försagda, förde henne fram till
grefvinnan. Efter några välvilliga ord af denna,
granskade excellensen mer än en timma hennes
kunskapsförråd, upprepade i kapp med henne
det utmärktaste af Tegnér och andra våra stora
skalder, lät henne för sig uppläsa egna arbeten
och berätta om sin barndom, sin sjelfuppfostran
och sitt hvardagslif. På det högsta belåten och
upprymd af hvad han inhemtat, återförde han
henne i det stora sällskapsrummet, hvarefter hon
med löften om en betryggad framtid hemfördes
i den grefliga vagnen såsom vid ditkomsten.
Några af de närvarande fattade genast beslut att
åtaga sig henne, och innan kort hade genom
dem och flera skaldekonstens vänner en icke
obetydlig summa blifvit insamlad, för att bereda
henne en uppfostran, svarande emot hennes
anlag. Ett litet urval af hennes första
skaldestycken trycktes och utdelades.

Lotta Öberg, ty det var hon, sattes i en
pension och fick taga undervisning i språk och
hvad till en bildad uppfostran hörer. I bättre
jordmån hafva bildningens frön aldrig fallit. Hon
lärde hastigt, emedan hon lärde gerna, och
inhemtade på en beundransvärdt kort tid
grunderna till en allmän bildning, som hon aldrig
ansåg afslutad, utan under hela sitt återstående
lif förökade. För att icke allt för mycket vara
sina välgörare till last och för att äfven i sina
yttre förhållanden uppnå det oberoende, som var
hos henne både karaktärsdrag och mål, började
hon att gifva undervisning åt andra i hvad hon
nyss sjelf inhemtat, derunder flitigt användande
sina lediga stunder till sitt eget lifs mål,
själfstudier och poetiskt skriftställen. Hennes
skaldeart, ursprungligen lyrisk, blef det alltmera till
följd af både själsriktning och det nästan utan
afbrott ökade kroppslidandet, som stängde henne
från den yttre verldens åskådliga uppfattning och
vidgade hennes inre åskådning och sjelfpröfning.
Hon upptecknade sina ingifvelser, så länge
sådant var henne möjligt; men det skedde med
allt större svårighet. Rikedom och omvexling i
formen älskade hon och begagnade den med
lätthet. Sjelf tänkte hon icke på att meddela
den större allmänheten sina sednaste arbeten.
Det var endast sitt hjertas behof hon med dem
tillfredsställde, eller egna tyngder hon derigenom
sökte lätta.

Länge kunde dock hennes sysselsättningar
med andras undervisning icke fortfara.
Kroppen, ifrån födelsen svag och äfven till någon del
missbildad, blef allt bräckligare, under det
själen kraftigt utvecklade sig i andlig helsa. I
sådant tillstånd hade många och långa år
framskridit. Svaghet och plågor, oafbrutet ökade,
tryckte allt hårdare en själ, som modigt
kämpade emot det onda. Så glädjefattig, så
plågorik verlden i det yttre för henne var, hade den
dock många gåfvor, som hon med hjertligaste
glädje och tacksamhet emottog. Den hade
gifvit henne språk för hennes själs tankar och
bilder, mycket och dyrbart vetande för hennes
kunskapsbegär, uppmärksamhet och ynnest af högt
uppsatte, kärleksfullt och vänskapligt erkännande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:41:32 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sqvinnor/0453.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free