Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öberg, Charlotta - Öda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af hennes vackra, sällsynta egenskaper utaf
många själsförvandter. I bokstaflig mening lefde hon
till kropp och själ af den mest sjelfuppoffrande
välvilja och outtröttligaste omsorg, som hon
åtnjöt af utmärkta personer i samhället.
När hennes sista suck steg ur det beklämda
bröstet (den 21 Juni 1856) och den önskade och
efterlängtade hvilan kom som ett sommarregn
öfver de torra fälten, gick en sällsynt och rikt
begåfvad ande sitt beständigt sökta himmelska
ursprung glad till mötes. Der fann den slutligen
sitt rätta hem; här var den alltid en gäst.
Af Charlotta Öberg hafva vi från trycket
utgifna tre häften "Lyriska Dikter" (tryckta i
Stockholm 1834–1841). De vittna om en djup
och varm känsla, som på ett enkelt, oskuldsfullt
och rörande sätt återklingar af de stora
skaldernas toner, af hvilka hon inspirerades."
Öda. Denna drottning, som var så rik, att
hon på landets dåvarande språk benämndes
Djup-Augda eller den bottenrika, var likväl så
olycklig, hela sitt lif igenom, att hon väl
mången gång skulle önskat sig få byta lott med den
fattigaste qvinna, mot erhållande af lugn,
stillhet och säkerhet.
Och när man betänker, att det var hennes
egen far, som af en klandervärd ärelystnad och
för enskilda afsigter förbittrade hela hennes
lefnad och invigde den åt olyckan, kan man icke
annat än dubbelt beklaga detta arma offer för
elakheten och nedrigheten hos en bland de
grymmaste fäder.
Sagan förtäljer härom sålunda:
Öda var enda dottern till Iwar Widfamne
(den vidtomfamnande), han, hvars outsläckliga
törst efter nyförvärfvade länder hos honom
nedtystade både samvetets och naturens förenade
röster. – Två bröder, Helge och Rörek, båda
småkonungar från Danmark, anlände till Iwar
Widfamnes hof, för att fria till hans dotter Öda.
Den förtroligaste vänskap hade från tidigaste
barndomen varit rådande mellan dessa båda
bröder och de hade således nu beslutit att
följas åt på sin giljarefärd, på förhand öfverens
om, att hvilkendera af dem, som hade lyckan
att behaga Öda, så skulle den andra nöja sig
och vara glad på broderns vägnar.
Helge var den vackraste och i allt mest rikt
begåfvade, och för honom fattade Öda genast
en häftig kärlek. Men hennes falske fader, som
önskade stifta fiendskap mellan bröderna, för
att möjligen kunna slå under sig deras riken,
gaf sin dotter åt Rörek, derunder hviskande,
liksom i ett vänskapligt förtroende, till Helge,
att han vida heldre skulle velat hafva honom till
måg, men – "hvem", sade han, "rår för tycket
hos en mö? Det är nyckfullt som vinden."
Helge blef, emot sin vilja, både harmsen och
bedröfvad, helst som han väl märkt, att Öda i
början varit honom särdeles bevågen. Han fick
ej något enskildt samtal med henne, då han lätt
hade kunnat få veta, att hon af fadern blifvit
tvingad, mot sin böjelse.
Emellertid foro de dädan och bröderna lefde
i endrägt, såsom förr, åtminstone anade Rörek
intet ondt, ehuru Helge plågades af hemlig
svartsjuka på sin lyckligare broder.
Men då Öda, efter ett års förlopp, födde
Rörek en son, som erhöll namnet Harald, infann
sig Iwar Widfamne hos sin måg och sade sig
anse det för sin pligt att öppna hans ögon.
Med mycken smärta hade han – såsom han
sade – förnummit, att hans dotter burit sig åt
som en pligtförgäten maka och lefvat i
förtroligt umgänge med sin svåger. Harald vore
således, enligt den falskes uppgift, icke Röreks,
utan Helges son. – "Vore jag i ditt ställe",
tillade den nedrige, "så aftvådde jag i blod en
sådan fläck på min heder, och är det så, att du
behöfver mitt bistånd, så står jag till tjenst."
"Tack!" svarade den af svartsjuka upptände
Rörek; "en tapper man hämnas sjelf sin kränkta
ära."
Och han rusade åstad att mörda sin broder.
Men Helge hade varit mycket afhållen af
sitt folk. Hans baneman, brodermördaren,
afskyddes af alla.
Då utbad sig Iwar att få uppträda såsom
hämnare och han mördade med egen hand sin måg
Rörek, under en falsk rättvisas lånade sken;
hvarefter han, van att segra i alla strider, snart
lyckades att sätta sig i besittning af de båda
rikena, eller landskaperna, såsom de väl
rätteligen borde kallas.
Men Öda beslöt att fly undan med sin son,
väl vetande, att han ej var säker för den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
